Boklistan vecka 37: Barndomar, förlagsbyten, flugor, memento mori och mer pengar i plånboken

Lennart Sjögrens nya diktsamling toppar veckans kritikerlista. Det innebär att den senaste boken från en av Sveriges mest namnkunniga poeter samlar fler positiva omdömen än någon annan aktuell titel just nu. Kritikerlistan sammanställs från recensioner i ett urval av landets ledande tidningar och fungerar som en vägvisare för läsare som vill ha en bild av samtidslitteraturen.

För den som följt Sjögrens författarskap är placeringen knappast en överraskning. Han har under drygt sex decennier byggt ett omfattande poetiskt verk där naturen, tiden och människans villkor står i centrum. Språket är ofta återhållsamt, men med en precision som gör att vardagliga ting kan öppna sig mot stora frågor.

I samtalen kring den nya boken har också flugor och andra märkligheter kommit upp. Det låter kanske udda, men i Sjögrens diktvärld är det lilla och förbisedda sällan en slump. En fluga kan vara en påminnelse om förgängelse, men också om livets envishet – något som rör sig, surrar och finns mitt i det mänskliga.

Flugan har dessutom en lång litterär historia, från antikens texter till modern poesi. Ofta har den stått för det flyktiga, det störande eller det som vägrar låta sig kontrolleras. Hos Sjögren blir den emellertid sällan en lärd symbol; den är först och främst en konkret varelse, ett levande avbrott i tanken.

Sjögren debuterade i slutet av 1950-talet och har sedan dess gett ut ett stort antal diktsamlingar. Hans författarskap har ofta beskrivits som djupt rotat i den svenska naturen, men det är inte fråga om idyll. Hos honom är naturen en scen för existentiella villkor, där människan inte står över den utan mitt i den.

Att just en diktsamling når överst på kritikerlistan är inte alltid självklart. Bokmarknaden domineras i dag av spänningsromaner, memoarer och böcker som kan säljas i stora upplagor. Poesin har en mer begränsad läsekrets, men när en uppmärksammad poet levererar ett verk som engagerar kritikerna kan genren ändå ta plats i den allmänna litteraturdebatten.

Flera recensenter har lyft fram den nya samlingens förmåga att kombinera det konkreta med det svårgripbara. Dikterna rör sig nära ett språk som hela tiden prövar gränsen för vad som kan sägas. Det handlar om minne och glömska, om kroppens åldrande och om relationen till en värld som inte anpassar sig efter människan.

Bland ”märkligheterna” i boken finns också föremål och händelser som inte låter sig förklaras i första taget. Sjögren arbetar sällan med tydliga budskap. Hans metod är snarare den omvända: att ge plats åt det oväntade och låta läsaren själv förstå sammanhangen. På så sätt påminner dikterna om att litteratur handlar om möten, inte om färdiga svar.

Det gör att boken belönar en långsam läsare. Många dikter öppnar sig först efter andra eller tredje omläsningen. Detta är ett drag som genom åren blivit något av ett signum för Sjögren: han skriver inte för att behaga, utan för att undersöka.

Samtidigt speglar kritikerlistans utformning något viktigt. Medan försäljningslistor mäter antalet sålda exemplar, mäter en kritikerlista hur väl en bok uppfattas av landets litteraturbedömare. Det är två olika mått på framgång. För en poet som Lennart Sjögren, vars verk ofta kräver långsam läsning, är det senare minst lika betydelsefullt.

I en tid där uppmärksamhet är en bristvara är det därför en markering att en ny diktsamling hamnar överst på listan. Det ger boken en plats i samtalet, ökar sannolikheten för att den läses och diskuteras – och visar att poesin fortfarande har en självklar plats i svensk kultur. Kritikerlistan är i sig inget facit, men den sätter dagordningen. För ett förlag kan en sådan placering också innebära att boken får fler lån på biblioteken och att den beställs in av bokhandlare som annars fokuserat på bredare titlar.

Med sin nya bok bekräftar Lennart Sjögren att han är en av de poeter som ständigt förnyar sig utan att göra avkall på sitt grundläggande språk. Flugor, märkligheter och allt det där som andra kanske skulle kalla ovidkommande blir hos honom ingångar till en diktning där ingenting egentligen är för litet. Det är en påminnelse om litteraturens förmåga att se världen på sitt eget sätt – och att lyriken, trots allt, kan toppa en lista även när den inte försöker.