Calder: Att drömma i balans – en retrospektiv i Paris

Alexander Calder (1898–1976) skapade ett av 1900-talets mest originella konstverk i form av en liten handgjord cirkus. Denna kombination av skulptur och lekfull teater bildar nu en självklar inledning till den mest omfattande retrospektiva utställningen som någonsin gjorts om konstnären: ”Calder. Rêver en équilibre” (Calder. Att drömma i balans) på Fondation Louis Vuitton i Paris.

När Calder var verksam uppträdde han själv som cirkusdirektör och iscensatte små berättelser där figurerna kom till liv inför publiken. Han avslutade gärna med extranummer: en trapetsartist gjord av kork och snören som svingar sig genom luften eller ett lejon av trä och ståltråd som hoppar genom en ring.

Tyvärr har alla akrobater, clowner och djur i ”Cirque Calder” från 1926–31 nu slutat att röra på sig. Besökare kan bara föreställa sig hur det skulle varit om cirkusdirektören själv återvände för att packa upp sina resväskor med rekvisita och få ballerinan och de andra figurerna att vakna till liv. Det var genom dessa små improviserade föreställningar i Paris som allt började för hundra år sedan.

Utställningen firar hundraårsjubileet av när amerikanen Calder kom till Frankrike 1926. Paris var under denna tid en magnet för konstnärer från många länder. Medan Constantin Brancusi sägs ha gått till fots hela vägen från Rumänien och Salvador Dalí påstod sig ha tagit taxi mellan Barcelona och den franska huvudstaden, anlände Calder med båt – knappast på något glamoröst sätt, då han var utfattig.

Uppvuxen i en konstnärsfamilj i Pennsylvania hade Calder avrådits från att gå i föräldrarnas fotspår. I stället utbildade han sig till ingenjör och fick 1919 anställning vid en hydraulikfirma i Kanada. Uttråkad av arbetet sade han snart upp sig och tog istället jobb som eldare i pannrummet på passagerarfartyget HF Alexander. En avgörande upplevelse inträffade när han en morgon vaknade tidigt och såg månen gå ned samtidigt som solen gick upp – ett ”kosmiskt mirakel” som fick honom att välja konstnärsbanan.

Efter att ha trotsat familjens varningar utbildade han sig vid Art Students League i New York och använde sina ingenjörskunskaper för att skapa små rörliga verk. När han tog med sig sina trådmodeller till Paris blev han snabbt vän med tidens ledande konstnärer – Joan Miró, Jean Cocteau, Piet Mondrian – och tillhörde snart avantgardets innersta krets. Hans cirkusshower blev så omtalade att han kunde börja ta betalt av den växande publiken.

Ett avgörande ögonblick inträffade när Calder besökte Mondrians ateljé. Där såg han färgade rektanglar arrangerade på väggarna och föreställde sig hur de skulle kunna bli rörliga. Denna idé – att sätta abstrakta former i rörelse – blev helt central i hans skapande. I början av 1930-talet lät han luftströmmar i rummet sätta svävande figurer i rörelse, vilket resulterade i de oändligt eleganta mobilerna, ett begrepp som Marcel Duchamp uppfann.

Det blir närmast komiskt att jämföra Calders produktion med Duchamps. Medan den intellektuelle fransmannen under hela sitt liv skapade ett femtiotal målningar och ett begränsat antal konceptuella arbeten, producerade Calder över tjugotusen verk. På Fondation Louis Vuitton visas förstås bara ett urval, men utställningen med sina trehundra verk känns ändå nästan för stor. De bästa mobilerna, däribland ”Red maze, ”Eucalyptos” och ”Lily of force”, är så underbara att de andra verken nästan blir en störning.

Hos Calder är luften aldrig ett tomrum. Den fungerar som en aktör – en osynlig hand som rör, väger och tvekar. Där andra skulptörer formar massan uppmärksammar Calder det som inte syns: vinden, rummets andning, det svaga trycket från en kropp som passerar. Hans mobiler hänger som tankar i vila, men är aldrig helt stilla. Ett nästan omärkligt luftdrag kan förändra allt.

Jean-Paul Sartre betonade i en känd essä från 1947 skillnaden mellan traditionell skulptur och Calders verk: medan klassisk skulptur ofta vill frysa tiden och göra ett ögonblick evigt, gör Calders mobiler motsatsen – de upplöser evigheten i små, flyktiga variationer. Här finns inget centrum, ingen hierarki där något element är viktigare än något annat. I stället finns ett nätverk av beroenden.

Konstkritikern Gabrielle Buffet, som under många år var målaren Francis Picabias hustru och en av sin tids viktigaste kritiker, formulerade en ny konstsyn som fångar något avgörande i Calders konst: en estetik där stabilitet ersätts av relation, form ersätts av process, och seendet blir deltagande. Calders konst lär oss att uppleva genom rörelse.

Det var också Duchamps grundtanke: det är betraktaren lika mycket som konstnären som skapar verket. I Calders konst blir detta konkret – betraktarens rörelser i rummet skapar de osynliga luftdrag som ger liv åt mobilerna.

Utställningen visar även teckningar, målningar, smyckesdesign och fotografier. Men mobilerna gör starkast intryck. De statiska ”stabilerna” (som vännen Jean Arp kallade dem) fick med tiden alltmer imponerande dimensioner. I museets trädgård presenteras några av de riktigt stora, medan modeller och skisser till enorma skulpturer visas i salarna.

På 1950-talet koncentrerade sig Calder på monumentala arbeten. Utanför Unesco i Paris står sedan 1958 den tolv meter höga ”La spirale”, och för OS i Mexiko 1968 skapade han ”El sol rojo”, som är över tjugo meter bred. Skulpturgruppen ”De fyra elementen” från 1961, som står på Skeppsholmen i Stockholm, finns representerad på utställningen i form av en liten modell från 1938.

Calder kände sig hemma på båda sidor av Atlanten och hade ateljéer både norr om New York och utanför Paris. Hans verk förenade lekfull ingenjörskonst med tidig abstraktion och slog en produktiv bro mellan det europeiska avantgardet och den amerikanska konstscen som växte sig allt starkare under 1900-talet. Detta gjorde honom till en älskad nyckelfigur på båda kontinenterna.

Som vanligt på privatfinansierade Fondation Louis Vuitton är utställningen så omfattande att ett besök knappast räcker för att ta in alla verk. I Frank Gehrys luftiga och halvgenomskinliga byggnad, skapad i relation till vinden och med en fasad som påminner om stora segel, fungerar Alexander Calders mobiler ovanligt bra.