Cézanne lär oss att se och skapar hjärtklappning

Grand Palais i Paris ställer ut Paul Cézanne i en stor utställning som undersöker hur hans sätt att se förändrade måleriet. Utställningen ”Cézanne et nous” (Cézanne och vi) pågår till och med 17 januari och rymmer ett sjuttiotal verk av den franske mästaren, tillsammans med arbeten av konstnärer som Henri Matisse, Piet Mondrian, Luc Tuymans och Etel Adnan. Alla har, enligt katalogen, funnit en frihet hos Cézanne som gjort det möjligt att förnya måleriet.

Utställningen är ett samarbete mellan Grand Palais, Musée d’Orsay och Musée de l’Orangerie. Bakgrunden är att Centre Pompidou, som har en av Europas främsta samlingar av modern konst, är stängt för renovering i fem år. Samlingarna används nu i tillfälliga utställningar, vilket ger den här satsningen ett ovanligt djup.

Cézanne intar en särställning i konsthistorien. Han brukar beskrivas som den viktigaste länken mellan 1800-talets impressionism och det tidiga 1900-talets uppbrott från den akademiska konsten. Hos impressionisterna upplöstes världen i ett flimmer av förnimmelser. Hos Cézanne framträder tingen i stället med en påtaglig materialitet. Han lämnade ytor tomma, lät bordsskivor luta och former överlappa varandra, men bilderna blev aldrig abstrakta. Han talade om att behandla naturen som en rad cylindrar, koner och sfärer – en formulering som senare blev en nyckel för kubismen och Pablo Picasso.

Bland verken finns flera välkända målningar: ”Badaren” från 1885, inlånad från Museum of Modern Art i New York, ”Kortspelarna” från 1893–1896, ”Les grandes baigneuses” från 1894–1905 och ett flertal bilder av Montagne Sainte-Victoire. Det provensalska berget återkom ett åttiotal gånger i Cézannes konst. Från sin ateljé på en kulle i utkanten av Aix-en-Provence kunde han betrakta det i olika ljus. I de sena versionerna är motivet reducerat till närmast abstrakta färgfält.

Utställningen visar också hur Cézannes idéer förts vidare. Peter Doig har målat en ny badare i dialog med Cézannes, Wolfgang Tillmans svarar med ett fotografi, och verk av Georg Baselitz, Roy Lichtenstein, Bridget Riley och Joan Mitchell visar hur flera riktningar i efterkrigstidens måleri återvänt till honom. En del av dessa jämförelser har av kritiker uppfattats som långsökta, men de illustrerar hur Cézannes inflytande sträcker sig långt in i vår tid.

Ett av de starkaste exemplen på en djupare relation är Etel Adnan. Hon föddes i Beirut 1925, studerade filosofi för Gaston Bachelard i Paris och bosatte sig så småningom i San Francisco. Där fann hon berget Tamalpais, som blev hennes livslånga motiv. I boken ”Journey to Mount Tamalpais” från 1986 skriver hon om hur hon varje dag målade berget, inte för att avbilda det utan för att erfara hur det förändrades genom ljuset, tiden och hennes egen blick. Hon imiterade inte Cézanne, men hon tog över hans idé om att ett landskap kan vara en ständig konstnärlig utmaning – en dialog mellan Montagne Sainte-Victoire och Mount Tamalpais.

Cézanne var själv medveten om sitt projekt. I ett brev från 1905 skrev han att optiken, som utvecklas hos oss när vi gör studier, lär oss att se. Ögat var inte ett passivt mottagande organ. Den synliga världen konstrueras ständigt på nytt av blicken. Filosofen Maurice Merleau-Ponty skrev i essän ”Le doute de Cézanne” 1945 att Cézanne menade att vi ser tingens djup, deras släthet, mjukhet eller hårdhet – till och med deras lukt.

Rainer Maria Rilke var en av dem som tog starkast intryck. I brev vittnade han om hur omskakad han blev av Cézannes stilleben, och inspirationen ledde honom till en ny sorts saklig poesi, där tingen själva får träda fram i stället för diktarens drömmar om dem.

Med den aktuella utställningen lyfts Cézanne fram som en tänkare om blicken. I en tid när bildflöden via datorer, telefoner och skärmar präglar vardagen blir frågan om vad det innebär att se aktuell igen. Grand Palais visar hur en konstnär för mer än hundra år sedan ställde den frågan – och hur hans svar fortfarande påverkar dem som målar i dag.