Christer Sturmark: Jag föredrar en AI som faktiskt vet vem Karin Boye är

En debatt brinner inom Författarförbundet om förbundets medverkan i utvecklingen av en svensk språkmodell. Poeten Olivia Bergdahl har uttryckt starkt motstånd och säger att tanken på att hennes språk skulle tränas in i en AI fyller henne med ”äckel”. Hon jämför situationen med att sälja sin egen kropp. Den kraftfulla formuleringen har väckt intensiva reaktioner och kräver en grundlig granskning av argumenten.

Oron för upphovsrätten och översättarnas framtida arbetssituation är fullt berättigad. Dessa frågor kräver konkreta svar om ersättning, samtycke och rätten att neka deltagande. Just dessa frågor förhandlar Författarförbundet under Anja Gatus ledning för närvarande fram. Detta viktiga arbete förtjänar stöd snarare än motarbetande, menar kritiker av motståndet.

En närmare granskning visar att flera av motargumenten inte håller måttet. Det första problemet är jämförelsen mellan språk och kropp. Retoriskt är den verkningsfull, men sakligt missvisande. När en författare publicerar en bok ger hon medvetet ut sitt språk till världen. Hon vill bli läst, citerad, översatt, omtalad och ifrågasatt – just därför skriver hon. Att en läsare, oavsett om den är mänsklig eller maskinell, tar intryck av hennes språk är inte ett övergrepp utan själva förutsättningen för hennes yrke. Hela vår civilisation av offentlig text vilar på denna princip.

Vad som däremot kan och bör krävas av AI-system är att de inte plagierar eller återger texter ord för ord. De får inte fungera som förtäckta kopieringsmaskiner. Detta är en konkret upphovsrättslig fråga som måste hanteras på ett konkret sätt. Men det är något fundamentalt annorlunda än att en modell lär sig av svensk text.

Det andra argumentet lyder att modellen ”vänjer människor vid att undvika att skriva – det vill säga tänka – själva”, som det formuleras i motionen som en grupp författare lämnat in till förbundets årsstämma den 30 maj. Detta är samma argument som har riktats mot varje ny skrivteknologi sedan tryckpressens införande.

I Platons ”Faidros” varnar en egyptisk kung för att skriften skulle förstöra minnet. Søren Kierkegaard hävdade på 1840-talet att den dagliga pressen producerade färdigtuggade åsikter och underminerade individens förmåga att tänka själv. På 1980-talet befarades att ordbehandlaren skulle göra författarna lata. Argumentet är alltså inte nytt och har aldrig varit särskilt välgrundat. Tekniken förändrar vad människor gör med sin tankeförmåga, inte om de använder den.

Det tredje och kanske mest centrala argumentet handlar om situationsbeskrivningen. Frågan är inte längre om svensk text ska användas för att träna språkmodeller. Den frågan är redan avgjord. Företag som OpenAI, Anthropic, Google, Meta och xAI har redan tränat sina modeller på all svensk text de kommit över, utan tillstånd och utan ersättning. Skillnaden mellan dessa modeller och det svenska projektet är att det svenska bygger på licensiering, samtycke och betalning.

Att vägra delta i det svenska arbetet skyddar alltså inte svensk litteratur från AI. Tvärtom innebär det att lämna fritt fram åt de aktörer som redan struntar i upphovsrätten. Detta är en avgörande poäng som inte får förbises.

Vi står inte vid ett vägval mellan AI och inte-AI. Vi står vid ett vägval mellan en svensk språklig infrastruktur som vi själva äger och har inflytande över, eller en där svenskan existerar som en bisyssla i kalifornisk eller kinesisk teknologi. De myndigheter, vårdgivare, skolor och företag som just nu bygger upp sina AI-system kommer att använda något. Frågan är om det ska vara en modell som har läst Karin Boye, Hjalmar Söderberg, Erik Johan Stagnelius och Ivar Lo-Johansson, eller en som har lärt sig svenska genom att Google-översätta engelska.

För förläggare står frågan särskilt i fokus. Förlag som ger ut sakprosa om vetenskap, filosofi och samtida frågor har som uppgift att förmedla idéer och kunskap genom ett begripligt och genomtänkt svenskt språk. Det skulle vara förvånande om författare faktiskt skulle förlora på att deras idéer fick större spridning genom en svensk modell som vet vem Ingemar Hedenius var, vad Uppsalafilosofin stod för, eller varför Karin Boyes ”Kallocain” inte är samma sak som George Orwells ”1984”. En sådan modell finns inte idag och kommer inte att uppstå av sig själv. Utan svenska författares medverkan kommer den inte att uppstå alls.

En svensk språkmodell, tränad på svensk litteratur med samtycke och ersättning, gör svenskan livskraftig i den digitala infrastruktur som nu byggs. Den ger Sverige en plats vid bordet när framtidens AI-standarder formas. Den ger upphovspersonerna ett verkligt alternativ till den träning på svenska texter som redan pågår i utländska språkmodeller. Den gör det möjligt för svenska elever, forskare, läkare och journalister att ha ett verktyg som faktiskt förstår vad de skriver om. Och den ger svenska översättare något konkret att försvara sig med, för bara den som har varit med och format en teknik kan ställa krav på den.

Det är också förvånande att de som borde vara mest intresserade av det svenska språket verkar relativt oengagerade i frågan om språkets förfall. Barn använder amerikanska språkmodeller och lär sig därmed svenska i skolan med hjälp av amerikanskt influerade meningar och innehåll.

Det skulle vara en olycklig ironi om Författarförbundet, i avsikt att skydda litteraturen, oavsiktligt bidrog till att den svenska litteraturen hamnar utanför nästa generations språkliga infrastruktur. Den enda verkliga risken är inte att språkmodellen blir för bra. Det är att den inte byggs alls. Debatten fortsätter inför förbundets årsstämma där frågan ska avgöras.