Tracey Emin på Tate Modern: Ett andra liv efter dödens rand

Ingen som följt brittisk press har kunnat missa att Tracey Emin nyligen öppnat en omfattande utställning på Tate Modern i London. Den tidigare så skandalomsusade, men numera djupt uppskattade Dame Tracey – adlad och medialt överexponerad sedan decennier – levererar precis vad hennes publik förväntar sig.

I denna retrospektiva utställning, betitlad ”A second life”, finns berättelser om missbruk, våldtäkter, dödsångest, självhat, skam, sexualitet, aborter och barndomstrauman. Konstnären själv formulerar det träffande: ”Här är jag – en jävligt trasig, galen, anorektisk, alkoholiserad, barnlös, vacker kvinna. Jag hade aldrig kunnat drömma om att det skulle sluta så här.”

Utställningens titel syftar på Emins bokstavliga återuppståndelse. År 2020 diagnostiserades hon med en aggressiv form av cancer i blåsan, vilket ledde till omfattande operationer där delar av hennes könsorgan avlägsnades. Hennes sjukdomsförlopp och återhämtning dokumenterades ingående i brittisk media, med intervjuer direkt från sjukhussängen. För många kändes det som att offentligheten trängde in i en högst privat sfär – något som egentligen varit Emins konstnärliga varumärke sedan 1990-talet.

Genombrottet i Stockholm

Ett av Emins mest avgörande verk skapades faktiskt i Sverige. På Galleri Andreas Brändström i Stockholm genomförde hon 1996 installationen ”Exorcism of the last painting I ever made”. Under tre veckor levde hon i galleriet där besökare genom små kikhål kunde följa hennes vardag – arbeta, äta, sova och promenera naken. Hon fyllde rummet med personliga ägodelar, teckningar och texter som bearbetade sorgen efter två aborter och misslyckade relationer.

Denna installation, som nu rekonstruerats på Tate Modern, representerar en vändpunkt i Emins konstnärskap. Hon övervann sin oförmåga att måla genom att skapa bilder och texter om just denna omöjlighet. Retrospektiven framställer detta verk som ett tidigare besök i underjorden – en föregångare till hennes nuvarande ”andra liv”.

Young British Artists och 90-talets konstrevolution

Tracey Emins framgång är oskiljbar från framväxten av Young British Artists (YBA) – en löst sammanhållen grupp konstnärer som förändrade den brittiska konstscenen under 1990-talet. Utbildade vid Londons konstskolor under Thatcher-eran kombinerade de konceptuella grepp med medial provokation och en stark koppling till konstmarknaden.

Startpunkten var utställningen ”Freeze” 1988, organiserad av Damien Hirst, där flera blivande YBA-stjärnor presenterades. Gruppen utmärkte sig inte bara genom sina verk utan också genom att själva ta kontroll över produktion och marknadsföring. De använde material som tidigare sällan förekommit i konstens finrum: döda djur i formalin, levande flugor, ruttnande kött och pornografiskt material.

Avgörande för framgången var stödet från nya samlare, framför allt reklammogulen Charles Saatchi, vars utställningar gav konstnärerna enorm exponering. Konsten blev en del av populärkulturen och samlandet utvecklades till en form av spekulativ investering.

Från tält till säng

Emins mediala genombrott kom med ”Everyone I have ever slept with 1963-1995”, ett tält vars insida listade namnen på alla hon legat med, men också familjemedlemmar och vänner hon bara sovit bredvid samt hennes två aborterade foster. Verket förstördes senare i en uppmärksammad brand i Saatchis lager.

Det definitiva genombrottet blev ”My bed” från 1998 – en obäddad säng omgiven av flaskor, kondomer, blodfläckar och personliga föremål. Verket fungerar som ett självporträtt utan att konstnärens kropp avbildas, där spår av liv, sex, berusning och vardagligt kaos blir till konstnärligt material. På Tate Modern lyfts denna ikoniska säng nu fram som ett av senare tids mest betydelsefulla konstverk.

Neonskrift och nya målningar

Bland Emins senare verk märks neonskrifter med ödesmättade budskap. Handskrivna sentenser förvandlade till rött ljus uttrycker längtan, saknad, ånger och hot – mörka bekännelser som samtidigt är skulpturala objekt som ger sexualitet och desperation fysisk form. En intressant kontrast uppstår mellan mediets kommersiella associationer och budskapets intimitet.

Mest överraskande i utställningen är Emins storskaliga målningar och självporträtt. Fragmenterade nakna kroppar avbildas med snabba linjer i begränsad färgskala – svart, rött och vitt. Ibland kompletteras bilderna med text, som dagboksanteckningar eller kärleksbrev. I ”The end of love” från 2024 återvänder hon till sängen, nu fylld med blod och med en svart katt som betraktar scenen.

Dessa sena målningar visar en nerv och kroppslig intensitet jämförbar med Egon Schiele och Edvard Munch, konstnärer hon uppenbart studerat men vars uttryck hon transformerat till något eget. De bästa bilderna förmedlar en kroppslig närvaro som är svår att värja sig mot, trots att erfarenheterna som gestaltas är högst privata.

En kulturell ikon i förändring

Emins retrospektiv på Tate Modern fungerar även som en påminnelse om den brittiska konstscenens utveckling. När museet öppnade år 2000 bekräftade det den samtida konstens nya status, samtidigt som konstmässan Frieze växte fram och förstärkte Londons roll som global konstmetropol. I dag, efter brexit, är konstlivet i London betydligt mindre expansivt.

Den nu 61-åriga Emin har återvänt till sin uppväxtort Margate, där hon finansierar TKE Studios som erbjuder ateljéer för unga konstnärer. På Instagram, där hon har 323 000 följare, presenterar hon sig kortfattat: ”Jag lever utan blåsa med mina katter Teacup och Pancake.”

Även om mycket i utställningen blickar bakåt, visar den också en ny sida av Tracey Emin som ingen tidigare känt till. Hennes andra liv har bara börjat.