Den danska poeten Signe Gjessing presenterar sin nyaste diktsamling ”Illuminationen av allt” i svensk översättning, ett verk som fortsätter författarens utforskning av existensens mest grundläggande frågor genom en unik poetisk lins. Med endast 31 sidor är samlingen fysiskt tunn, men det knappa formatet är bedrägligt – innehållet är tätt och mångbottnat.

Gjessing, som debuterade 2014, har gradvis etablerat sig i ett särpräglat hörn av den danska samtidspoesin. Hennes senaste verk bygger vidare på den matematiska och filosofiska tradition som präglade tidigare samlingar som ”Ideala begivenheter” och ”Tractatus Philosophico-Poeticus”, den senare en tydlig referens till filosofen Ludwig Wittgensteins välkända verk. I den nya samlingen fortsätter hon att arbeta med samma tematiska material, men utvecklar det ytterligare.

Titeln ”Illuminationen av allt” är både ambitiös och träffande. Ordet illumination kan förstås på flera sätt – som en form av utsmyckning, upplysning eller förklaring. I Gjessings händer blir det ett verktyg för att undersöka både det inre och det yttre universum, där gränserna mellan det biologiska och det kosmiska suddas ut.

Ett centralt stycke i samlingen fångar bokens kärna: ”stjärnor försöker förklara för mitt blod vad ljus är, jag skjuter in mitt blod i universum med en stjärna som spruta/och allt illumineras/(Världen är inte väl ansedd i de kretsar kring skapelsen kommer. Där är man mer inne på det hinsides.)” Här syns tydligt hur Gjessing förbinder det kroppsliga med det kosmiska, det mänskliga blodet med stjärnornas ljus.

Den abstrakta poesin som Gjessing praktiserar kräver tålamod från läsaren. Vid första anblicken framstår mycket som obegripligt, och även upprepade läsningar avslöjar inte nödvändigtvis alla lager av mening. Men för den som ger sig tid att brottas med texterna kan belöningen bli betydande.

Gjessings poetiska projekt kan förstås i ljuset av en naturvetenskaplig världsbild där människan och allt levande betraktas som fysisk materia, del av ett större kosmiskt sammanhang. Detta perspektiv påminner om astronomen Carl Sagans berömda ord: ”The cosmos is within us. We are made of star-stuff. We are a way for the universe to know itself.” Denna tanke genomsyrar hela samlingen.

Dikterna skapas med något som kan beskrivas som naturvetenskaplig exakthet, samtidigt som de behåller poesins förmåga att illuminera och belysa på sätt som vetenskapen inte kan. De fungerar som himlakroppar som drar sig samman, expanderar, sviktar och sväller – en kosmisk dans av ord och betydelser.

Trots den filosofiska tyngden finns det plats för både skönhet och humor i Gjessings verk. Fantasin och lekfullheten flödar fritt genom samlingen. Ett exempel på den absurda humorn är formuleringen: ”En stjärndimma bestämmer mötesplats för alla stoftpartiklar ifall de skulle tappa bort varandra: I Rom vid Trevifontänen./(Skapelsen sätter igång med en värld som ska bli viktig i arbetet med att underlätta solrosors livsbetingelser.)” Här möts det kosmiska och det vardagliga på ett överraskande sätt.

Det svårbegripliga i Gjessings poesi kan ibland alienera och skapa frustration hos läsaren. Men oftast skapar det en produktiv spänning, där man befinner sig i ett gränsland mellan det inre och det yttre, mellan jorden och stjärnorna. Dikterna äger rum simultant i medvetandets djup och i universums oändlighet.

De avslutande stroferna i samlingen fångar det fundamentalt bisarra i att existera: ”På väg till mitt hjärta hinner blodet precis bli lagt som nagellack på stjärnorna./(Vad ska inte världen säga när den ser hur väl alla solrosorna sörjt för att det finns ett allt?).” Här möts det vardagligt konkreta – nagellack, solrosor – med de mest abstrakta existentiella frågorna.

”Illuminationen av allt” är översatt till svenska av Helena Boberg och Ann Jäderlund och utgiven på Ellerströms förlag. Det är ett verk som kräver engagemang men som erbjuder en unik poetisk erfarenhet för den som vågar ge sig in i dess kosmiska landskap.