Därför älskar Hollywood lögndetektorn

Lögndetektorn – mellan verklighet och fiktion

Det är en ikonisk scen i filmkomedin ”Släkten är värst”. Robert De Niros patriark spänner fast en lögndetektorapparat på sin blivande svärson, spelad av Ben Stiller. Remmar runt bröstet, blodtrycksmanschett på armen och sensorer på fingrarna. Ett förhör med laddade frågor följer, allt övervakat av svärfadern som visar sig ha arbetat som profilerare på CIA.

Under 2025 blev lögndetektorn aktuell i ett helt annat sammanhang. I USA har Trumpadministrationen börjat använda tekniken för att identifiera påstått illojala medarbetare på FBI, CIA och andra myndigheter. Enligt Pär-Anders Granhag, expert på förhörstekniker, har allt fler länder börjat använda dessa polygraftester – idag används de regelbundet i 30–40 nationer.

Medan lögndetektorn har varierande status inom rättsväsendet, har den blivit ett populärt dramaturgiskt verktyg i film och TV. Från Harry Potters magiska sanningsserum till ”Blade runners” Voight-Kampff-test har fiktionen utforskat hur sanning kan tvingas fram. Men den klassiska polygrafen förblir den populäraste versionen – så vanlig att både Homer Simpson, Seinfeld och Hannibal Lecter har utsatts för den.

Patrik Sjöberg, film- och medieforskare med inriktning på dokumentärfilm, ger den vetenskapliga trovärdigheten hos lögndetektorer lågt betyg. Han pekar på det paradoxala i att själva testsituationen skapar den stress som apparaten är konstruerad för att mäta, vilket har bekräftats av flera vetenskapliga studier.

”Att tvinga en person att genomgå testet är ett maktmedel i sig, och långt mycket viktigare än resultatet man får fram,” säger han.

I de flesta västerländska länder har polygrafen låg status inom rättsväsendet. USA är ett undantag där tekniken fortfarande används inom anställningsprocesser för säkerhetstjänster som CIA och FBI.

Lögndetektorn har en fascinerande historia. William Moulton Marston, som uppfann blodtrycksmätaren till den första lögndetektorn, var också skaparen av superhjälten Wonder Woman. Apparaten vidareutvecklades på 1920-talet av den svenskättade polisen John A Larson, och redan 1926 dök den upp för första gången på film i stumfilmen ”Officer 444”.

Patrik Sjöberg lyfter fram två filmer som särskilt skickligt utnyttjar lögndetektorns dramatiska potential: den kanadensiska filmen ”Lögndetektorn” (1996) och ”Lögnare” (1997) med Tim Roth i huvudrollen. I den senare utspelas nästan hela filmen på en polisstation där två polygrafoperatörer pressar huvudpersonen och försöker hitta nya sätt att ställa frågor när de misstänker att han kan överlista apparaten.

USA:s fixering vid att skilja sanning från lögn kan delvis förklaras av både religionens och juridikens starka ställning i landet, menar Sjöberg. Den positivistiska vetenskapssynen som dominerade under 1900-talet gav också polygrafen legitimitet som ett instrument som kunde mäta känslor och avslöja lögner på ett objektivt sätt.

Ett omtalat svenskt exempel på lögndetektorns användning var när Christer Pettersson, som tidigare varit misstänkt för mordet på Olof Palme, genomgick ett test i TV. Enligt lögndetektorn talade Pettersson sanning när han förnekade inblandning i mordet.

Robert Aschberg, som både genomgått test och varit med om att arrangera sådana för TV, är skeptisk till tekniken: ”Vi gjorde inte anspråk på att det var vetenskapligt trovärdigt. Det var väl, om jag ska vara riktigt cynisk, mer åt underhållningshållet.”

Fiktionen har visat många sätt att lura lögndetektorn. I ”Mission Impossible”-filmerna klarar agenterna förhören, i ”Ocean’s Thirteen” används en vass nubb i skon för att sända ut smärtsignaler vid strategiska tillfällen, och Hannibal Lecter klarar testet tack vare sin psykopatiska läggning.

Det är ironiskt att lögndetektorer har kommit i fokus i en tid när falsk information sprids i en aldrig tidigare skådad omfattning. Att USA:s president Donald Trump och krigsminister Pete Hegseth använder lögndetektorer för att kontrollera medarbetarnas lojalitet snarare än för att avslöja lögner är särskilt anmärkningsvärt.

”De kräver att tjänstemännen ska ljuga. Det är en bisarr omvänd användning av lögndetektor,” säger Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi. Hon arbetar på en bok om lögner och menar att när en ledare är så skamlös att han kan ljuga om ett valresultat, är han kanske så van vid att ljuga att han inte ens skulle reagera i en lögndetektortest.

”Så egentligen är det egentligen bara på hederliga personer som lögndetektorn fungerar. Är man helt skamlös så blir man väl inte svettig och stressad av att ljuga,” säger Wikforss.

På frågan om vad som händer med ett land där lögner blir en del av ledarnas strategier svarar hon kort och koncist: ”Det gör att demokratin går under.”