De sjunger på finska – ser internationell språktrend: ”Finns ett sug efter lite annorlunda musik”

För första gången sedan starten lämnar Vesterinen Yhtyeineen hemmaplanen. Den finländska gruppen, som hittills bara turnerat i Finland, ger i höst fyra konserter i Sverige. Debutalbumet hette ”Jönköping” och genom åren har låttexterna innehållit referenser till bland annat Arlanda och Saab. Ändå har publiken utanför Finland fått vänta länge.

– När vi startade för 20 år sedan kom tre personer till vårt första gig. En anledning till att vi började drömma om att spela i Sverige var att det blir som att återvända till rötterna och börja om på nytt, säger sångaren Tero Vesterinen.

Bandet, som bildades 2006 och har släppt nio studioalbum, har på hemmaplan vuxit till ett elvamannaband med blåssektion. Musiken beskrivs ofta som en blandning av indiepop/rock och iskelmä – den finska motsvarigheten till schlager. Trots att gruppen har en bred publik i Finland med stora festivalspelningar blir Sverigedebuten medvetet intim. Konserterna äger rum på mindre scener i Luleå den 29 september, Umeå den 30 september, Stockholm den 2 oktober och Göteborg den 3 oktober.

På senare år har finska blivit ett allt vanligare språk i internationella musiksammanhang. Syskonduon Maustetytöt gästade Sverige i september och fick draghjälp av att medverka i Aki Kaurismäkis film ”Höstlöv som faller”. Käärijä blev publikfavorit i Eurovision Song Contest 2023 med ”Cha cha cha” och spelar på Berns i Stockholm i november. Markus Krunegård ger snart ut sitt andra finskspråkiga album.

Tero Vesterinen ser Käärijäs genombrott som en viktig dörröppnare, men tror också att tiden är mogen av andra skäl.

– Det finns ett sug efter lite annorlunda musik. Vårt band är samtidigt väldigt influerat av Kent, The Cardigans, Atomic Swing och många andra svenska grupper som vi lyssnat på sedan tonåren. Men det finns också ett melankoliskt eller lite säregna drag i finsk musik som kanske går hem, säger han.

Även Finlands mer framträdande roll på den politiska världsscenen kan ha betydelse. Såväl Finlands som Sveriges Nato-medlemskap har stärkt banden mellan grannländerna. Till det kommer en sverigefinsk publik som under senare år återerövrat en tidigare skambelagd identitet.

Vesterinen Yhtyeineen betyder ungefär Vesterinen med band, på samma sätt som Bo Kaspers Orkester. I våras kom senaste skivan ”Liian hiljaista” – ”för tyst” – som handlar om olika situationer där tystnaden blir ett problem. Framför allt i samhället.

– Åtminstone i Finland finns en tendens att tro att problemen försvinner om man inte pratar om dem och då blir det för tyst. Det finns även en låt som handlar om krig. Om personen man brukar vakna upp bredvid dör av en kula eller bomb så blir det för tyst på morgonen, säger Tero Vesterinen.

Jaget i ”Toivo 95” vänder sig mot tyranner och skriver ett brev med en önskan om fred. Frågan varför den starke fortfarande får bestämma är central.

Musiken har djupa rötter i finsk tradition. Tero Vesterinens farfar var den berömde dragspelaren Viljo ”Vili” Vesterinen. Under fortsättningskriget 1941 spelades hans version av ”Säkkijärven polkka” kontinuerligt för att störa ut ryska radiostyrda minor vid gränsen.

– Hans instrumentala inspelning hade precis rätt frekvenser för att blockera detonationssignalerna, berättar Tero Vesterinen.

Farfadern dog långt innan Tero föddes, men i fjol fick han sjunga in ”Säkkijärven polkka” med farfars gamla orkester Dallapé, som då firade 100-årsjubileum med en yngre generation medlemmar. Det var barndomens besök på dragspelstävlingar till farfars minne som väckte intresset för livemusik.

Till Sverigespelningarna tar bandet med sig både historien och en kärlek till svensk musik. Tero Vesterinen framhåller särskilt Atomic Swing-gitarristen Niclas Frisk och berättar att trummisen är Finlands största Kentfan.

– Med våra konserter i Sverige vill vi ge någonting tillbaka till svenska folket som har gett oss så många fantastiska band, säger han.