De ukrainska mödrarna häcklar ett Europa som leker ”fin dam”

I den mörka teatersalen på Dramaten står tjugotvå kvinnor i en enkel, rak linje. Klädda i vardagliga plagg står de där, sida vid sida, med ansikten som vittnar om både styrka och sårbarhet. De kommer från städer vars namn nu för alltid förknippas med krigets fasor – Mariupol, Kyiv, Irpin och Charkiv.

Det är en stilla början på föreställningen ”Mothers a song for wartime”. Men snart fylls rummet av deras röster i en sång som skär genom tystnaden med en smärta så påtaglig att den nästan är fysisk.

Dessa kvinnor är inga professionella sångare eller skådespelare. De är mödrar, döttrar, systrar – vanliga människor som tvingats fly från sina hem i Ukraina när kriget bröt ut. Nu står de på en av Sveriges mest prestigefyllda scener och delar sina berättelser, inte genom tal utan genom sång.

Föreställningens styrka ligger i det avskalade, i avsaknaden av överdrivet dramatiska gester. Det är i stället rösternas råa äkthet som bär vittnesmålet om krigets verklighet. Sångerna, många traditionella ukrainska folkvisor, innehåller lager av kulturell identitet som nu får en ny, smärtsam resonans.

En kvinna från Mariupol, staden som nästan helt utplånades under de första månaderna av invasionen, träder fram. När hon sjunger om sitt hem, om gatorna där hon brukade promenera, finns det en särskild tyngd i hennes röst – vetskapen om att dessa platser kanske aldrig mer kommer att existera som hon minns dem.

Repertoaren växlar mellan kollektiva körstycken där rösterna vävs samman i komplexa harmonier och solopartier där individuella berättelser får träda fram. Det är i dessa stunder av personligt uttryck som föreställningen når sin största känslomässiga höjd.

En särskilt gripande passage kommer när en äldre kvinna från Charkiv sjunger en vaggvisa. Det är en sång hon berättar att hon brukade sjunga för sina barn, och nu för sina barnbarn via videolänk över gränser och genom luftangrepp. I denna enkla melodi ryms hela krigets tragedi – generationer separerade, vardagens normalitet krossad, och ändå detta envisa försök att upprätthålla någon form av kontinuitet genom tradition.

Det finns en kollektiv kraft i ensemblen som går bortom det rent musikaliska. Dessa kvinnor representerar olika regioner i Ukraina, olika dialekter och lokala traditioner. I fredstid hade dessa skillnader kanske framstått tydligare, men i exilens och krigets kontext blir deras gemensamma identitet och erfarenhet dominerande.

Föreställningen undviker medvetet att bli explicit politisk. Det finns inga tal om invasionen, inga detaljerade beskrivningar av krigsförbrytelser. I stället låter man sångerna och de minimala gesterna tala. Detta gör upplevelsen universell – en påminnelse om att krig, oavsett var och när, alltid drabbar vanliga människor hårdast.

Regissören har valt att behålla ett nästan dokumentärt anslag. Scenografin är sparsmakad, belysningen enkel. Fokus ligger helt på kvinnorna och deras röster. Detta greppar åskådaren på ett sätt som mer elaborerade produktioner sällan förmår. I enkelheten finns en obestridlig sanning.

Särskilt rörande är de stunder där sångerna handlar om längtan – längtan efter hem, efter fred, efter familjemedlemmar som stannat kvar för att kämpa eller som inte kunde fly. Längtan är ett universellt tema i all krigskonst, men här framförs den utan sentimentalitet, med en nästan sträng värdighet.

Mot slutet av föreställningen sjunger kvinnorna en sång om återkomst och återuppbyggnad. Det finns ingen naiv optimism i framförandet, utan snarare en djup beslutsamhet. Deras röster svävar över publiken, och för en stund överbryggas avståndet mellan de som upplevt krigets verklighet och vi som bara kan bevittna den på avstånd.

När föreställningen når sitt slut och ljuset sakta tonas ut, står kvinnorna kvar i samma enkla formation som i början. De har delat något oersättligt – inte bara med varandra utan med alla som lyssnat. Deras sång bär vittnesbörd om krigets mörker, men också om den obändiga mänskliga förmågan att skapa skönhet även ur det mest förödande trauma.

”Mothers a song for wartime” är inte bara en föreställning om kriget i Ukraina – det är en universell påminnelse om konstens förmåga att förmedla det som inte kan sägas med ord. Med förkrossande kraft och skönhet berättar dessa kvinnor en historia som inte får glömmas.