Det komplexa blir levande i O/Modernts sommarfestival

O/Modernt sommarfestival öppnade i Stockholm med en invigningskonsert som utmanade konventionella föreställningar om hur klassisk musik kan presenteras. Under temat ”Passioner: mellan himmel och jord” bjöds publiken i Drottning Silvias Konsertsal på en musikalisk resa genom fyra sekler, där gränserna mellan barock och modernism suddades ut på ett både djärvt och genomtänkt sätt.

Festivalen, som grundades 2011, har sedan starten byggt sin identitet på oväntade möten mellan olika musikaliska epoker och konstnärliga uttryck. Med mottot ”Invent the Past; Revise the Future” strävar arrangörerna efter att presentera äldre musik i nytt ljus samtidigt som samtida perspektiv utmanas. I årets invigningskonsert nådde denna ambition en särskilt koncentrerad form.

Programmet utgjordes av verk av Bach, Janáček, Britten, Ligeti, Kurtág, Schönberg och Strauss. Vid första anblick kunde detta verka som ett disparata urval, utan tydlig dramaturgisk linje. Många konsertbesökare har vant sig vid tematiskt sammanhållna program med enkla narrativ, men här krävdes ett mer öppet sinne. Den konstnärlige ledaren Hugo Ticciati förklarade dock att konceptet kretsade kring en treenighet av huvud, hjärta och mage – intellekt, känsla och fysisk närvaro.

Trots att resonemanget kunde låta abstrakt eller överintellektuellt på pappret, visade det sig fungera anmärkningsvärt väl i praktiken. Verken placerades i en dialog över århundradena, där flera röda trådar löpte genom programmet. Bach utgjorde en sådan tråd, den ungerske tonsättaren György Kurtág en annan.

Kurtág, född 1926, är känd för sin musik bestående av koncentrerade fragment och musikaliska aforismer. Hans arrangemang av Bach fungerade som broar mellan barocken och modernismen, vilket fick de olika epokerna att smälta samman organiskt. Detta grepp blev en nyckel till konsertens sammanhang och gjorde att övergångarna mellan verk från olika århundraden kändes naturliga snarare än konstruerade.

Kvällens stora stjärna var pianisten Pierre-Laurent Aimard. Som mångårig vän och samarbetspartner till både Kurtág och Ligeti bär han med sig en direkt koppling till den musikaliska tradition som programmet utforskade. Aimard spelade med en självklar auktoritet som gjorde även det mest komplexa materialet tillgängligt och levande för åhörarna.

I György Ligetis ”Musica ricercata” blev Aimards kvaliteter särskilt tydliga. Här möttes vänsterhandens envetna puls och högerhandens svävande melodik i ett spel mellan det jordiska och det transcendenta – exakt den spänning som hela konserten kretsade kring. Verket, komponerat mellan 1951 och 1953, utgör en av Ligetis tidiga landvinningar och visar hans förmåga att utforska musikaliska gränser inom ett begränsat tonmaterial.

Hugo Ticciati, som förutom sin roll som konstnärlig ledare också framträdde som violinist, levererade en övertygande tolkning av Leoš Janáčeks violinsonat. Den tjeckiske tonsättaren beskrev själv musiken som ljudet av ”stål mot stål” i ett plågat huvud. Sonaten är fylld av sågande mörker, rastlöshet och undertryckt desperation. I Ticcatis händer blev dessa kvaliteter påtagliga, och här uppstod kanske kvällens starkaste kontrast mot Bachs musik.

Janáčeks verk, komponerat 1914–1921, bär spår av tonsättarens personliga kriser och den turbulenta tiden i Centraleuropa. Den emotionella intensiteten i musiken skapade en stark motpol till Bachs mer kontemplativa uttryck, vilket förstärkte programmets spänningsförhållanden.

Konserten involverade också musiker ur festivalens olika verksamheter, inklusive O/Modernt Chamber Orchestra och O/Modernt New Generation Artists, tillsammans med Lilla Akademiens kammarkör under ledning av Lotta Gullberg. Det musicerande var kanske inte alltid tekniskt fläckfritt, men präglade genomgående av framåtanda, nyfikenhet och konstnärlig generositet.

Denna kombination av etablerade stjärnor som Aimard och unga, framväxande musiker är karakteristisk för O/Modernts arbetsmetod. Festivalen har sedan starten strävat efter att skapa en plattform där olika generationer musiker kan mötas och utbyta erfarenheter.

Kvällen avslutades med en vals av Richard Strauss, filtrerad genom Anton Weberns kristallklara arrangemang. Efter alla de komplexa och emotionellt krävande verken kändes detta som en välförtjänt belöning för publiken. Weberns arrangemang av Strauss, där den senromantiska yppigheten destilleras genom andra Wienskolans estetik, blev en passande avslutning på en kväll som handlade om att överbrygga stilar och epoker.

O/Modernt fortsätter att positionera sig som en av de mer experimenterande musikfestivalerna i Sverige. Medan många festivaler håller sig till trygga och välkända format, vågar O/Modernt utmana publikens förväntningar. Detta kan ibland resultera i ojämna upplevelser, men når festivalen sin fulla potential – som vid denna invigningskonsert – uppstår något unikt.

I en tid då klassiska musikinstitutioner ofta kritiseras för att vara konservativa och förutsägbara, utgör O/Modernts arbetssätt ett välkommet alternativ. Genom att visa att musik från olika epoker kan belysa och kommentera varandra öppnas nya perspektiv både på det gamla och det nya.