Kontraster och identitetssökande möts i dubbla utställningar på Accelerator

I konsthallen Accelerators underjordiska salar möter besökaren två konstnärskap som står i skarp kontrast till varandra, men som tillsammans skapar en intensiv upplevelse. Linnéa Sjöberg och Olof Marsja ställer just nu ut parallellt i utställningarna ”Out of character” respektive ”I din röst bor anden till ett språk”, som visas fram till 14 juni.

Redan när besökaren kliver in i lokalerna sätts stämningen genom utställningarnas distinkta ljudlandskap. Hos Sjöberg blandas Nirvanas ångestfyllda grunge med dammsugarbrus, medan Marsjas rum fylls av jojk och simulerade vindsus. Golven förstärker upplevelsen ytterligare – Sjöberg har täckt sitt med använda flyttkartonger, medan Marsja valt en kornblå heltäckningsmatta.

Det är just kontrasterna mellan de två konstnärerna som gör kombinationen så lyckad. Kaos står mot ordning, och båda utforskar på sitt eget sätt identitet, kulturell tillhörighet och personliga fästen.

Självförvandlingens mästare

Linnéa Sjöbergs installation präglas av febril aktivitet, ett slags organiserat kaos. Rummet är fyllt av föremål från olika konstprojekt, utspridda kring enkla skärmväggar med provhytter – en logisk miljö för en konstnär som specialiserat sig på självförvandlingar.

Sjöberg blev uppmärksammad redan under sin tid på Kungliga Konsthögskolan när hon under nästan två år iklädde sig rollen som karriärkvinna, komplett med märkeskläder och pärlhalsband. Dessa attribut återanvände hon senare i ett annat projekt, där hon vävde in dem i nattsvarta textilier under en performance som vikingakvinna.

I utställningen visas videor där konstnären konsulterar en plastikkirurg inför en bröstförstoring, tatuerar läkarens markeringar på sin egen kropp, och där hon i rollen som karriärkvinna vakuumförpackar föremål från sitt tidigare liv. På provhytternas skynken kastas hotfulla skuggor från medicinska förpackningar kopplade till IVF-behandling – en antydan om hennes senaste projekt som handlar om ofrivillig barnlöshet.

Sjöbergs verk framstår mer som självutforskande än självutlämnande. Det finns en märklig självmedvetenhet i hennes process, trots att den framstår som intuitiv. I uppvisandet av sin infertilitet är hon, som utställningstiteln antyder, verkligen ”Out of character” – bortom sina vanliga roller.

Mytologisk kultplats

I stark kontrast till Sjöbergs kaotiska installation har Olof Marsja skapat en sammanhållen och symmetrisk rumsgestaltning. Det centrala verket är en skulptur bestående av näverlurar, färgade glasobjekt och mönstrade amuletter i aluminium – typiskt för hans sätt att förena olika hantverkstekniker och material till nya enheter.

På den blå golvmattan står fantasifulla skulpturer utplacerade, som ett par människoliknande jättar frusna i ögonblick av hänryckning. Med bakåtlutade huvuden och grovt huggna händer, draperade i päls och ull, utstrålar de ett otyglat oberoende.

Men bland dessa självständiga gestalter lurar också en komisk cyklopfigur med ett stirrande glashuvud – en representation av en kolonisatör av Sápmi, förrädiskt klädd i samma material som de andra figurerna, med ett uppslagsverk som kartbok.

”I din röst bor anden till ett språk” är titeln både på mittskulpturen, utställningen och ljudspåret där vinden susar. I ljudinstallationen tutar det i lurarna medan konstnärens mor räknar upp släktnamn och samiska ord som Marsja försöker härma – en rörande påminnelse om språkförlusten som många samer upplevt.

Denna språkförlust vänds dock till en konstnärlig tillgång. Marsjas figurer bär både traditioner och moderna friluftskläder. Tillsammans med den långa frisen av färgade glasansikten blir de säregna gränsvarelser, väktare mellan nu och då.

Förstärker varandra

Både Marsja och Sjöberg visar bildvärldar med komiska undertoner. Hos Marsja verkar humorn befriande och balanserar de mer högstämda dragen i hans konst. Hos Sjöberg däremot frilägger den en svärta, en absurd desperation som ligger inbäddad i verken.

Det är ett genidrag av Accelerator att visa dessa två konstnärskap samtidigt. Trots – eller kanske just tack vare – deras olikheter slår det gnistor mellan verken. Deras skilda angreppssätt kompletterar och förstärker varandra i det gemensamma sökandet efter identitet och tillhörighet, vilket gör dessa parallella utställningar till något av det mest intressanta som visats på konsthallen.