Emanuel Holm: Så kan vi bevara boksamtalens dragningskraft

Boksamtalen och litteraturfestivalerna har under de senaste åren utvecklats till en av de viktigaste arenorna för litterära samtal och möten mellan läsare och författare, vid sidan av sociala medier. Men i takt med att dessa evenemang växt i omfattning har en debatt blossat upp om deras egentliga värde och funktion. Frågor om huruvida de främjar eller hämmar läsningen, om de ökar en ohälsam författarfixering, och om det finns utrymme för förbättring står nu i fokus.

Debatten tog fart när Elisabeth Hjorth i Sydsvenskan i juni presenterade sin syn på boksamtalens problematik. Hon argumenterade för att författaren måste få gå vilse i samtalen och efterlyste en friare, mer sökande samtalsform som går bortom ren marknadsföring eller den traditionella kulturjournalistiska fråga-svar-modellen. Hennes vision handlar om att skapa ett mer organiskt och mindre förutsägbart samtal.

Detta möttes dock av kraftig kritik från Åsa Beckman i Dagens Nyheter i början av augusti. Beckman försvarade det journalistiska hantverket och påminde om det noggranna grundarbete som journalister lägger ner på att förbereda och genomföra samtal, även med författare som kan vara svåra att intervjua. Hon menade att strukturerade boksamtal som håller sig till ämnet fortfarande kräver publikens ”gudomliga välvilja” eftersom författare ofta krumbuktar sig och undviker raka svar. Beckman anklagade dessutom Hjorth för att vara läsarfrånvänd i sin inställning.

I sitt svar i Expressen någon vecka senare poängterade Hjorth vikten av den direkta relationen mellan läsare och författare, samtidigt som hon beklagade vad hon ser som en ökad författarfixering i den litterära sfären.

En tredje röst i debatten är Expressens kulturchef Victor Malm, som under de senaste åren konsekvent hävdat att boksamtalen i grunden är problematiska. I samband med Stockholms litteraturmässa skrev han i tidningens kulturmejl att det mest litterära man kunde göra under året var att lägga ner en litteraturfestival. Enligt Malm utgör dessa pseudointellektuella miljöer en simulering av litteratur på samma sätt som realityserier simulerar liv. Han beskrev dem som jippon fyllda till brädden med öl, baserat på sina egna erfarenheter från bland annat festivalen i Lillehammer.

Beckman och Malm representerar två olika typer av protektionism inom den litterära sfären. Beckman försvarar kulturjournalistikens roll och menar att professionella journalister gör samtalen bäst, att författarna bör vara tacksamma för sina offentliga uttolkare och att läsarna behöver denna professionella förmedling. Malm däremot anser att litteraturen främst bör upplevas hemma under läslampan och inte tål scenljus.

Men frågan kvarstår: hur kan man samla läsare och författare i meningsfulla möten som innehåller fördjupad tanke och i bästa fall skapar en litterär upplevelse i sig? Dragningskraften i boksamtal tycks ligga i författarens unika perspektiv på världen, deras subjektiva erfarenheter och den koncentration och formuleringskonst som uppstått under arbetet med boken. Det handlar om viljan att tänka nytt och säga något nytt.

För att ta tillvara denna potential har Stockholms litteraturmässa börjat utveckla en mer konstnärlig approach vid sidan av den traditionella kulturjournalistiska metoden. Arrangörerna inbjuder nu ett urval författare till förberedande symposier där aktuella frågeställningar diskuteras. Sedan, inför publiken och tillsammans med en författarkollega, välkomnas de att med sitt författarskap i ryggen samtala om något tredje i mötet mellan aktuella böcker.

Vid den senaste mässan samtalade exempelvis Kjell Westö och Lydia Sandgren i en fullsatt hörsal på Kulturhuset Stadsteatern. Andra par var Wencke Mühleisen och Elin Cullhed samt Matias Faldbakken och Mara Lee. Även Elisabeth Hjorth och Cecilia Edefalk deltog i denna typ av samtal.

Om läsandet verkligen tar skada av en sådan scenlitterär form är en berättigad fråga, men knappast med samma effektivitet som korta klipp på Instagram hotar den djupa läsningen. Visserligen innebär denna friare samtalsform ett risktagande, men som påpekas i debatten kan en oväntad glänta bara hittas av den som vågar gå vilse.

Debatten om boksamtal och litteraturfestivaler fortsätter och speglar en större diskussion om hur litteratur ska förmedlas och upplevas i dagens medielandskap. Det handlar i grunden om balansen mellan professionell förmedling och autenticitet, mellan struktur och frihet, och inte minst om hur man bäst kan bevara och fördjupa läsupplevelsen i en tid av ständig distraktioner.