Erik Åsard: Varför satte ingen stopp när Trump gick med på Israels krig?

I det komplexa spelet kring Irankriget: USA:s omsvängning efter åratal av motstånd

Efter de misslyckade fredsförhandlingarna i Islamabad kvarstår en grundläggande frågeställning i konflikten: Hur kunde USA plötsligt dras in i ett krig mot Iran som Israel länge förberett, men som amerikanerna under flera administrationer konsekvent avvisat?

Psykologen Irving Janis teori om grupptänkande från 1972 erbjuder en möjlig förklaring till denna drastiska omsvängning. Teorin beskriver hur en grupp beslutsfattare, i sin strävan att undvika interna konflikter, kan utveckla en konformism som allvarligt påverkar deras kritiska tänkande och verklighetsuppfattning.

En nyligen publicerad artikel i New York Times av journalisterna Maggie Haberman och Jonathan Swan kastar nytt ljus över beslutsprocessen. Artikeln, som bygger på omfattande research inför deras kommande bok ”Regime change”, ger en detaljerad inblick i hur beslutet att gå i krig fattades och vilka som deltog i de avgörande diskussionerna.

Två faktorer framträder som särskilt anmärkningsvärda i reportaget. Den första är Israels premiärminister Benjamin Netanyahus direkta och ovanligt inflytelserika roll i beslutsfattandet. Netanyahu bjöds in att delta vid ett möte i Vita husets ”situation room” – en närmast unik händelse för en utländsk ledare. Med stöd av israeliska militära experter argumenterade han övertygande för att kriget var både nödvändigt och oundvikligt.

Tidigare utrikesminister John Kerry har nyligen avslöjat att Netanyahu försökt övertyga tre tidigare amerikanska presidenter – George W. Bush, Barack Obama och Joe Biden – om samma militära strategi, men utan framgång. Trump däremot var mottaglig för argumenten och föreställde sig en snabb militär operation i stil med insatsen i Venezuela.

Den andra slående faktorn var bristen på kritiska röster inom Trumps närmaste krets. Endast vicepresident JD Vance vågade uttrycka tydliga invändningar, med varningen att ett krig kunde utlösa regionalt kaos och splittra Trumps politiska bas. Men även Vance underströk att han skulle stödja presidentens slutgiltiga beslut. Övriga rådgivare anpassade sig till den linje de förstod att Trump redan hade bestämt sig för.

Detta mönster påminner starkt om beslutsprocessen inför USA:s eskalering av Vietnamkriget under 1960-talet. I Lyndon B. Johnsons administration rådde en överväldigande konsensus bland toppskiktet i utrikesdepartementet och militärledningen om nödvändigheten att skicka marktrupper för att stödja regimen i Sydvietnam mot kommunistiskt maktövertagande.

En av få kritiska röster var George Ball, kabinettssekreterare under både Kennedy och Johnson, som bestämt avrådde från upptrappningen. Ball påminde om Frankrikes katastrofala nederlag vid Dien Bien Phu 1954 och förutspådde att inte ens 300 000 amerikanska soldater skulle kunna säkra en seger. Historien gav honom rätt – USA satte till slut in över 540 000 soldater, men förlorade ändå kriget.

Den nuvarande amerikanska administrationen tycks inte ha dragit lärdom av dessa historiska misstag. Samtidigt präglas även beslutsfattandet i Iran av ett institutionaliserat grupptänkande, förstärkt av religiös fundamentalism. Denna dynamik på båda sidor försvårar ytterligare möjligheterna att nå en varaktig fredslösning i regionen.

I takt med att konflikten fortsätter utvecklas väcker situationen allvarliga frågor om hur utrikespolitiska beslut fattas inom stormakternas innersta kretsar och vilken roll personliga relationer mellan världsledare spelar för internationell säkerhetspolitik. Den kommande boken ”Regime change” väntas ge ytterligare insikter i dessa processer och hur de format den nuvarande geopolitiska krisen.

Frånvaron av kritiska röster och alternativa perspektiv i beslutsfattandet på båda sidor framstår som särskilt oroande i en tid när regionens stabilitet och globala säkerhetsintressen står på spel. Detta understryker vikten av transparenta beslutsprocesser och en mångfald av röster i utformningen av utrikespolitik.