Ett katolskt djungelbål där människor brinner för sina synder

I en kasern mitt inne i Amazonas djungler sitter en man fastkedjad, uppblött av sin egen och andras avföring. Utanför fönstret bränns människor slentrianmässigt på ett stort bål. Det är 1600-tal och den argentinska författaren Gabriela Cabezón Cámaras roman ”Flickorna i apelsinlunden” tar läsaren med till en tid och plats där människovärdet skalats bort och våldets logik råder.

Romanen, som har tilldelats National Book Award och nominerades till Bookerpriset i år, är Cabezón Cámaras första bok att översättas till svenska. Nu finns den tillgänglig på svenska genom Tranan förlag i Hanna Nordenhöks översättning, omfattande 258 sidor.

Huvudpersonen är den kedjade mannen Antonio, en soldat från Baskien som tagit sig till Amerika och Nya världen för att uppleva äventyr. Men verkligheten han möter är långt ifrån någon romantisk upptäcktsresa. I en miljö där biskopen och kaptenen styr, jagade och eggade av katolicismens hårda blick på åtrå och synd, bränner de stora kvantiteter undersåtar för att rena sig själva, Spanien och kyrkan.

Vem ska vi ta i dag? Kaptenen är trött på den enögde soldaten – in med honom. Pederaster och sodomiter ska brinna. Hittar man ingen annan kastar man in några indianer, som smälter ner till en enda varelse i lågorna. De har fått tydliga instruktioner från kung Filip II som uppmanar sina undersåtar att ”med flit och omsorg låten straffa” dem som förtappade möjligen äro.

Det är en effektiv berättarteknik att placera läsaren som ett tredje öga mitt i en pågående slakt. Man befinner sig i en miljö där individens värde sedan länge skalats bort, men där man själv som läsare är ny, oskyddad och lätt att chockskada. Människans förmåga att bete sig vidrigt slutar aldrig att överraska.

Detta är en sinnlig roman där alla sinnen aktiveras. Ofta stinker det från otvättade kroppar, skämd andedräkt, skräck och bränt kött. Men i regnskogen finns också blomstrens färgexplosion, flodens lena vatten och frukternas sötma. Cabezón Cámara har ett språk som rör sig från det mycket konkreta – ”den vaxartade geggan av skärt kött” – till det poetiska: ”jorden måste ha fått ådror, och genom dem strömmar något som talar”.

Men romanen är inte bara mörker och våld. Soldaten Antonio får fatt i medkänsla någonstans i sitt ärrade bröst. Han räddar två små indianflickor och två apor som varit slavar hos biskopen och flyr till skogs. Därifrån skriver han ner sitt liv i ett brev till sin faster, berättande om sin resa från klosterflicka i Baskien till grov soldat i Nya världen.

Historien berättas parallellt genom hans brev, nedslag i kasernen och ögonblicksbilder från ett naturlyriskt paradis där barn, apor, osynliga indianer och ihåliga träd utgör en värld där kärlek och närhet får plats. Det blir väldigt tydligt vem som är god och vem som är ond.

Elden går som ett glödande spår genom romanen, som rör sig mer mot myt än historieskrivning. I botten finns en autentisk historisk person, Catalina de Erauso, som var en nunna som rymde från ett spanskt kloster för att leva som man och soldat i Amerika. Denna queera dimension är förstås en hiskelig och modig sak i sin historiska kontext.

Det här är berättelser som förvisso har berättats förr, men inte på just detta sätt. I Hanna Nordenhöks lyhörda översättning sätter romanen egen belysning på västvärldens historiskt förkrympta drivkrafter. Cabezón Cámara lyckas fånga både grusomheten och skönheten, våldet och ömheten, förstörelsen och mystiken i ett narrativ som både stöter bort och drar till sig.

Det är framför allt i kasernen och djungeln som romanens fulla laddning, stank och mystik kommer till sin rätt. Där, i kontrasten mellan den människoskapade helvetet och naturens paradis, mellan kolonialmaktens brutala logik och den fria djungelns möjligheter, skapar författaren ett rum där läsaren tvingas konfrontera historiska sanningar som fortfarande ekar i vår samtid.