Författaren Gerda Antti har lämnat oss – gav röst åt landsbygdens kvinnor

I en ålder av 96 år har författaren Gerda Antti somnat in. Med sitt jordnära språk och sin varma humor gav hon under sex decennier röst åt landsbygdens kvinnor och skildrade deras vardag på ett sätt som berörde många läsare.

Gerda Antti föddes 1929 i Övertorneå i Norrbotten. På 1950-talet flyttade hon till Stockholm och senare till Kisa i Östergötland tillsammans med sin dåvarande make, författaren Walter Ljungquist. Det var dock inte förrän 1961 som hon själv debuterade som författare med diktsamlingen ”Här och nu”.

Det var inte självklart att Gerda skulle bli författare. I en intervju i TV4:s ”Malou efter tio” berättade hon om sin relation till Walter Ljungquist, som avled 1974: ”Jag hade ingen tanke på att bli författare när jag träffade Walter, men vi talade så mycket, och jag var inte van vid att resonera på det sättet. Ibland sade han ’Det där kan jag använda.’ Men till sist sade jag: ’Det kan jag använda själv!'”

Det verkliga genombrottet kom 1977 med novellsamlingen ”Inte värre än vanligt”, som belönades med Svenska Dagbladets litteraturpris. Därefter följde ett tjugotal böcker – romaner, noveller och diktsamlingar – som ofta skildrade människor på landsbygden med en humoristisk blick och vass ton.

Litteraturvetaren Birgitta Ney framhåller det direkta och okonstlade i Gerda Anttis berättarstil: ”Hennes berättande var enkelt, som om hon skrev direkt från en väninna till en annan, ungefär: ’Titta på det här livet, så kan det också bli.’ Hon var inte någon highbrow typ alls utan jordnära.”

Ebba Witt-Brattström, litteraturvetare och författare, betonar hur Antti ”gav röst åt byarnas kvinnor med ’knaket i själen'”. Hon lyfter särskilt fram romantrilogin om den 50-åriga lanthandlarhustrun Astrid som blir änka: ”Ett ögonblick i sänder” (1980), ”Jag reder mig nog” (1983), och ”Bara lite roligt…” (1994). Titlarna säger mycket om innehållet – vardagliga kamper och små glädjeämnen i ett kvinnoliv.

År 2004 tilldelades Gerda Antti Moa-priset för att i Moa Martinsons efterföljd ha skrivit in landsbygdens ohörda kvinnor i litteraturen. Detta var en av många utmärkelser som kom att pryda hennes bokhylla genom åren. Hon mottog även Tidningen Vi:s litteraturpris 1980.

Utöver sitt skrivande var Gerda Antti även engagerad i samhällsfrågor. Hon skrev kåserier och debattartiklar i olika tidningar, bland annat i Östgöta Correspondenten. Hon representerade också Centerpartiet inom både kommun- och landstingspolitiken.

Trädgårdsarbete var ett annat stort intresse. När Dagens Nyheter besökte henne 2009 berättade hon om sin årsrytm: ”I trädgården är jag helt och fullt närvarande. Från arbetet med tomaterna går jag ganska nöjd, ja, förnöjsam. Men vad glad jag är, när hösten kommer och allt vissnar så jag får gå in och arbeta med att skriva igen!”

När Östgöta-Correspondenten intervjuade henne på 90-årsdagen hade hon lämnat gården Tomestorp, men var fortfarande full av livslust och nyfikenhet. ”Har man inte livsintresset kvar får man ju till sist så tråkigt så att man bara dör,” konstaterade hon då.

Gerda Anttis författarskap präglades av en strävan att skildra samtiden. Som hon själv uttryckte det: ”Jag har, genom hela mitt författarskap, försökt att ge en bild av den tid jag lever i, och givetvis präglas även det jag skriver i dag av nutiden. Trots allt är ju dagen det viktigaste vi har att ta itu med.”

Med Gerda Anttis bortgång förlorar Sverige en av sina mest jordnära och folkkära författare, vars litterära gärning gav röst åt de vardagliga berättelser som annars kanske aldrig skulle blivit hörda. Hennes litterära arv lever vidare genom de många böcker hon lämnat efter sig och genom de läsare vars liv hon berört med sin prosa.