László Krasznahorkai – från ungersk småstad till Nobelpristagare

László Krasznahorkai, Ungerns andra Nobelpristagare i litteratur, föddes 1954 i den lilla byn Gyula i sydöstra Ungern nära den rumänska gränsen. Han växte upp i en medelklassfamilj där modern Júlia Pálinkás arbetade som administratör och fadern György Krasznahorkai var jurist. Det var först när László var elva år gammal som fadern avslöjade sina judiska rötter för sonen. I sin ungdom studerade Krasznahorkai juridik, latin och litteraturvetenskap, ämnen som skulle komma att prägla hans senare författarskap.

Det litterära genombrottet kom 1985 med romanen ”Sátántangó”, som snabbt blev en sensation i det litterära Ungern. Boken beskriver en vinddriven skara människor samlade kring ett övergivet kollektivjordbruk på den ungerska landsbygden just innan kommunismens fall. Den kraftfulla och suggestiva berättelsen etablerade Krasznahorkai som en av landets mest intressanta röster.

1987 fick Krasznahorkai möjlighet att göra sin första resa västerut, då han tillbringade ett år i Västberlin tack vare ett tyskt stipendium. Efter Berlinmurens fall två år senare började han resa alltmer globalt, med besök i bland annat Mongoliet, Kina och Japan – länder som kom att sätta djupa spår i hans litterära uttryck.

Ett av de mest betydelsefulla samarbetena i Krasznahorkais karriär inleddes 1988, då han började arbeta tillsammans med den ungerska filmregissören Béla Tarr. Deras första gemensamma projekt var filmen ”Fördömd”, för vilken de skrev manus tillsammans. Samarbetet fortsatte med flera betydelsefulla verk, däribland den nästan åtta timmar långa filmatiseringen av ”Satantango” (1994), ”Werckmeister harmonies” (2000), ”Mannen från London” (2007) och slutligen ”Turinhästen” (2011).

År 1989 publicerade Krasznahorkai sin andra roman, ”Az ellenállás melankóliája” (på svenska ”Motståndets melankoli”), som kom ut på svenska först 2014. Denna febriga skräckfantasi utspelar sig i en ungersk småstad i skuggan av Karpaternas berg. När den amerikanska kulturkritikern Susan Sontag läste boken utnämnde hon Krasznahorkai till ”apokalypsens mästare” i samtidslitteraturen, ett epitet som har följt honom sedan dess.

Med romanen ”Háború és háború” (”Krig och krig”) från 1999 breddade Krasznahorkai sitt författarskap och flyttade fokus utanför Ungerns gränser. I centrum står den obemärkta arkivarien Korin som reser från Budapests utkanter till New York för att för ett ögonblick befinna sig i världens mittpunkt. I denna roman utkristalliserades också Krasznahorkais karakteristiska flödande syntax som blivit något av hans litterära signum.

Det var först 2014 som den svenska publiken fick möjlighet att läsa Krasznahorkai på modersmålet, då ”Motståndets melankoli” gavs ut i översättning av Daniel Gustafsson på Norstedts förlag. Romanen anses fortfarande vara ett av författarens mest betydelsefulla verk.

Krasznahorkais internationella erkännande fick ytterligare tyngd 2015 då han tilldelades det prestigefyllda brittiska priset The Man Booker International Prize under en ceremoni på Victoria & Albert Museum i London. I ett karakteristiskt drag delade han prissumman på 15 000 pund mellan två av sina översättare, George Szirtes och Ottilie Mulzet. Bland de övriga nominerade fanns Nobelpristippade författare som César Aira och Amitav Ghosh.

Senast 2023 utkom Krasznahorkai med romanen ”Herscht 07769” på svenska, en filosofisk deckare skriven i en enda lång mening. Litteraturkritikern Jens-Christian Brandt i Dagens Nyheter beskrev verket som ”en triumf för berättandet” där ”samtidsskildring, klassisk tragedi, fars och naturromantik flyter samman och utgör en överväldigande enhet”.

Och nu 2025 har Svenska Akademien tilldelat László Krasznahorkai Nobelpriset i litteratur för hans ”visionära och kraftfulla författarskap”. Han blir därmed endast den andra ungerska författaren i historien som mottagit detta pris, efter Imre Kertész som fick det 2002.