Fräcka ”Släkten Murkelsson” bjuder på en skumpande färd genom tiden

Alma Lindés nyskrivna släktkrönika har fått ett tydligt erkännande av Dagens Nyheters teaterkritiker Pia Huss. I sin recension beskriver hon pjäsen som ”fascinerande, fräck, informativ och ofta mycket rolig”. Uppsättningen sträcker sig över tre hundra år och spelas i nästan tre timmar, och enligt Huss är skådespeleriet en av föreställningens stora triumfer.

Recensionen publiceras i en av Sveriges mest inflytelserika dagstidningar, vilket ger föreställningen en betydande publicitet. För en nyskriven pjäs som ännu inte hunnit etablera sig på repertoaren kan ett sådant mottagande få direkt påverkan på biljettförsäljningen. Positiva omdömen från tunga kritiker brukar också väcka intresse hos andra teatrar, som kan vilja ta upp verket senare.

Att gestalta tre sekler på tre timmar är en dramatisk utmaning. En släktkrönika rymmer normalt flera generationer, samhällsförändringar och historiska vändpunkter. Dramatikern måste välja vilka öden som ska följas och hur tidshoppen ska förklaras. Enligt Pia Huss tycks Alma Lindés ha löst det med både fräckhet och kunskap. Att recensionen lyfter fram pjäsen som informativ och rolig visar på en balans mellan allvar och underhållning.

Skådespelarinsatserna hyllas särskilt. I en lång pjäs med många karaktärer krävs en ensemble som kan förmedla olika tidsåldrar utan att tappa den dramatiska nerven. När en erfaren kritiker talar om triumfer för skådespeleriet är det ett betyg som väger tungt. Det tyder på att ensemblen lyckats gestalta mänskliga öden ur ett stort historiskt material.

Släktkrönikan är en klassisk teaterform. Redan i antikens tragedier spelade familjeöden en central roll, och i den svenska traditionen finns många exempel på pjäser som följer en släkt över lång tid. Det som gör genren levande är möjligheten att visa hur stora samhällsprocesser griper in i människors vardag – och hur individer i gengäld formar historien. Med trehundra år till sitt förfogande kan Lindés skildra sådana samband på ett unikt sätt.

Pjäsen ligger också i tiden. Intresset för rötter, släktforskning och historiska berättelser har vuxit stadigt under senare år. Teatern svarar nu med en scenversion av detta intresse. Genom att kombinera det personliga med det samhälleliga kan en släktkrönika tilltala en bred publik, särskilt om den görs med humor och eftertänksamhet.

Huss använder ordet ”fräck” för att beskriva pjäsen. Det signalerar att verket inte räds att bryta mot konventioner, vare sig dramaturgiskt eller tematiskt. Kanske handlar det om oväntade perspektiv, en ovanlig berättarröst eller ett medvetet anakronistiskt grepp. I en tid då många teatrar satsar på beprövade klassiker sticker en vågad nyskriven pjäs ut.

Samtidigt är nästan tre timmar en lång stund i en teatersalong. Det ställer krav på manuset att hålla uppe tempot och på publiken att orka lyssna. Om recensenten beskriver föreställningen som fascinerande, och dessutom rolig, tyder det på att den klarar den utmaningen.

För Alma Lindés kan den här recensionen innebära ett genombrott. Kritikerros får ofta eko i branschen, och en pjäs som denna kan sättas upp på fler scener i landet. Den kan även ges ut i bokform och bli en del av den svenska teaterlitteraturen. Namnet lär med all säkerhet finnas kvar i kultursamtalet ett tag framöver.

Med tre sekler i sitt grepp visar Alma Lindés att teatern fortfarande är ett medium för stora berättelser. I en tid av snabba klipp och omedelbar konsumtion är tre timmar i en fåtölj en satsning – men när innehållet är så starkt som Pia Huss beskriver det, blir det snarare en upplevelse att minnas. Det är också en påminnelse om teaterns förmåga att göra historien levande.