Folkteatern i Göteborg har i över ett decennium levt under politisk osäkerhet och hot om nedläggning. Nu bryter den konstnärliga ledaren Frida Röhl tystnaden och beskriver hur institutionen har blivit en politisk slagpåse i ett ideologiskt ställningskrig som handlar om mer än bara en teater – det handlar om synen på Sveriges kulturarv och folkrörelsernas historia.

Händelsen från 2014 har fastnat i Frida Röhls minne. Som nytillträdd konstnärlig ledare för Folkteatern deltog hon i ett kulturpolitiskt samtal i Västra Götaland där alla partier var representerade. När hon efteråt presenterade sig för en moderat politiker och nämnde teaterns namn, vände denne bokstavligen ryggen till och drog undan handen.

Reaktionen från en kollega blev inte heller vad hon väntade sig. ”Det är bara så det är. Folkteatern har alltid varit ett rött skynke”, fick hon höra. Förklaringen var lika chockerande som själva avvisandet. Röhl beskriver händelsen som obegriplig både då och nu, tolv år senare.

Under Röhls tid som konstnärlig ledare har Folkteatern navigerat genom omfattande utmaningar. Ekonomiska kriser, pandemin, lokalfrågor och ständigt återkommande hot om nedläggning har präglat vardagen. Teatern har varit tvungen att ständigt ha alternativa planer redo. Frågan om framtiden har hängt i luften: Får teatern stanna kvar i sina lokaler? Vad händer om de borgerliga partierna vinner valet?

Den konstanta osäkerheten har blivit en del av institutionens verklighet. Det märkliga är enligt Röhl att det aldrig tycks spela någon roll vad teatern faktiskt presterar. Varken publikframgångar, konstnärliga merit eller hur många människor som upptäcker teatern för första gången genom deras verksamhet verkar påverka den politiska inställningen.

Enligt Röhl handlar debatten om Folkteatern inte egentligen om teatern själv, utan om en grundläggande syn på historia. Att arbetarrörelsen har varit central i uppbyggnaden av det moderna Sverige är inte en partipolitisk åsikt utan ett historiskt faktum, betonar hon. Många av dagens självklara institutioner – folkbildningen, biblioteken, studieförbunden och kulturverksamhet för bred publik – växte fram ur idén om människors lika värde och rätt till delaktighet i samhället.

Folkteatern är en del av denna berättelse. När Sverigedemokraterna och Moderaterna ifrågasätter teaterns existens samtidigt som andra delar av den gemensamma infrastrukturen, som folkhögskolor, också granskas kritiskt, ser Röhl ett tydligt mönster. Institutioner som vuxit fram ur folkbildningens och folkrörelsernas tradition tvingas gång på gång försvara sin existens.

Dessa verksamheter är inte historiska misstag, argumenterar Röhl. Tvärtom är de en del av det samhälle som gjort Sverige starkt – ett samhälle där kultur, utbildning och bildning inte betraktas som privilegier utan som gemensamma tillgångar. Attackerna mot Folkteatern handlar därför om något större än en enskild teaterinstitution.

Folkteatern har blivit en spelplan för politisk retorik, menar Röhl. Men en offentligt finansierad verksamhet ska inte användas på detta sätt. Folkteatern är en teater med ett renommé som borde göra kulturpolitikerna i Västra Götaland stolta. Samtalet borde utgå från den verksamhet som faktiskt bedrivs, inte från förutfattade meningar.

Teatern har vid upprepade tillfällen bjudit in representanter från både Sverigedemokraterna och Moderaterna för att ge dem möjlighet att se och förstå verksamheten – en verksamhet med ambitionen att vara en kulturinstitution i tiden med plats för alla. Svaret har konsekvent varit nej.

Bilden av Folkteatern som ett ”sosseprojekt” verkar vara cementerad hos dessa partier. Men i så fall är hela Sverige ett sosseprojekt, konstaterar Röhl. Att inte ens vilja föra en dialog med en av regionens största kulturinstitutioner är enligt henne obegripligt.

Demokratin behöver gemensamma institutioner som bär och utvecklar det offentliga samtalet, menar Röhl. Det borde vara en självklar utgångspunkt även om man inte är överens om allt. Hon understryker att Moderaterna säger sig värna kulturen och att det inom partiet finns flera skickliga kulturpolitiker som förstår värdet av konstnärlig kvalitet och frihet. Därför är det ännu svårare att förstå varför partiet fortsätter bedriva en politik präglad av misstänksamhet mot kulturinstitutioner.

Att hota en verksamhet år efter år är inte konstruktivt och leder inte till utveckling, betonar Röhl. Det skapar bara osäkerhet och instabilitet. Frågan handlar inte om att ”ta Folkteatern i handen” eller ge teatern särbehandling. Det handlar om att våga försvara allas rätt till konst och sluta vara bitter över att folkhemmet byggdes av socialdemokrater.

Förhoppningsvis, avslutar Röhl, delar alla politiska partier en önskan om ett blomstrande kulturliv som ger näring till alla människor, oavsett politisk färg eller bakgrund. Folkteaterns kamp är därmed också en kamp för den svenska kulturmodellen och för idén om kultur som en gemensam resurs snarare än ett politiskt slagträ.