Galerie Nordenhake firar 50 år: ”Jag har aldrig varit intresserad av det politiska”

Dagen innan midsommar öppnar den prestigefulla konstmässan Art Basel i Schweiz – en samlingspunkt för gallerister redo att möta marknadens mest välbärgade konstköpare. Redan under de exklusiva VIP-dagarna före öppningen kan besökarna betrakta verk av äldre mästare som Pablo Picasso och Joan Mitchell bredvid yngre konstnärer som Ayan Farah och Frida Orupabo.

De två sistnämnda ställs ut av Galerie Nordenhake, som var med på Art Basel redan 1978 – åtta år efter mässans etablering och bara två år efter galleriets eget öppnande. Svensk-somaliska Farah och norsk-nigerianska Orupabo ingår i galleriets speciella presentation för året, med ett stort antal konstnärer som genom åren representerats av det 50-årsfirande galleriet. Ännu fler kommer att synas i den jubileumsutställning som öppnar den 4 juli på galleriets samtliga tre platser i Stockholm, Berlin och Mexico City.

När Claes Nordenhake möter upp för en videointervju från Berlin är det registrerande galleristögat direkt påslaget. Trots att han som 77-åring nu är på väg att trappa ner sitt yrkesmässiga engagemang frågar han spontant om konstverket på väggen bakom sin samtalspartner. Själv är han inramad av en målning av Torsten Andersson, en svensk konstnär som förra året visades på Stockholmsgalleriet.

Från stenbrott till gallerivärlden

Claes Nordenhake befinner sig i Berlin, där Galerie Nordenhake år 2000 öppnade sitt första galleri utanför Sverige. För att förstå resan till att bli en av Sveriges mest etablerade gallerister krävs en tillbakablick 50 år i tiden, till Malmö och starten för den verksamhet han drog igång som 28-åring.

Hans far hade ett stenbrott i Skåne dit många konstnärer kom. Främst svenska, men även internationella namn som Max Bill och Isamu Noguchi. I kontrast till den rätt borgerliga fabrikörstillvaron erbjöd konstnärerna en attityd som Nordenhake uppfattade som mer öppen och frimodig.

Barndomens konstnärsmöten satte djupa spår. Efter ett försök att plugga juridik startade han galleriet Triangeln med en partner 1973, för att tre år senare starta under eget namn. Invigningsutställningen var med den svenske målaren och skulptören Olle Bærtling, vars uttryck kontrasterade mot rådande trender på konstscenen.

70-talet dominerades av politisk, nästan propagandistisk konst. Bærtling var, liksom Nordenhake själv, mer intresserad av den konkretistiska riktningen. Det var ingen direkt rusning till galleriet på den tiden, men han var övertygad om att det var bra konst och hittade några få likasinnade.

Galleristrollen var något han fick uppfinna mer eller mindre själv. Den innefattade varierande sysselsättningar – städare, säkerhetsvakt, snickare, lagerarbetare, fotograf, bokförare, konsthistoriker, kock, filosof, affärsstrateg och psykoterapeut.

Expansion under konstmarknadens tillväxt

Bara två år efter starten deltog galleriet på Art Basel, där Nordenhake senare under nio år var del av uttagningskommittén. Då var mässan i uppstartsfas, liksom hans eget galleri trevande. När konstmarknaden under 80-talet började sin första ordentliga tillväxtperiod valde han att flytta från Malmö till Stockholm.

Han fick ett samtal från skulptören och grafikern Lars Englund, medlem i Konstakademien. Englund berättade att Konstakademien hade beslutat att hyra ut en stilig lokal med högt i tak i sitt hus till ett privat galleri, och föreslog att Nordenhake skulle ansöka. När han fick den blev det ett bra skäl att flytta till huvudstaden.

Första utställningen i Stockholm var 1986 med den norska konstnären Bård Breivik. Femton ton stenklumpar baxades in i galleriet, och även här skilde Nordenhake ut sig från många andra. Bland andra viktiga tidiga utställningar fanns den amerikanske konstnären Richard Serras första separatutställningar i Sverige, 1984 i Malmö och 1988 i Stockholm. Internationellt etablerade strömningar inom skulptur, konceptkonst och abstraktion introducerades genom ett antal utställningar på den svenska marknaden och formade galleriets identitet under de första decennierna.

Berlin och den internationella scenen

När galleriet öppnade i Berlin år 2000 – som en följd av att stadens låga hyror attraherade konstnärer från hela världen – flyttade hela familjen ner till den tyska huvudstaden. Sonen Sten Nordenhake bor där än idag, och det är han som successivt ska ta över helhetsansvaret nu när Claes Nordenhake så smått börjar lämna över.

Inom kort flyttar galleriet till en äldre industrilokal i Charlottenburg, nästan dubbelt så stor som den nuvarande, berättar Sten Nordenhake. Expansionen i Berlin beror dock inte på att konstmarknaden automatiskt har följt efter konstnärerna till den tyska huvudstaden. De förmedlar inte särskilt mycket konst till berlinarna, men den internationella köpkretsen där är stor, konstaterar Claes Nordenhake.

Mexico City och den växande marknaden

2018 var det dags för nästa etablering, i Mexico City. Platsen hade sedan många år tillbaka en särskild betydelse för Claes Nordenhake och hans fru Margareta Leijonhufvud, efter många resor och ett minnesvärt besök hos den Nobelprisbelönade poeten Octavio Paz.

En spansk medarbetare i Berlin påbörjade en intensiv kampanj för att de borde öppna ett galleri där efter att ha varit på en konstmässa i Mexiko. Lokalen är fantastisk, gestaltad av Frida Escobedo som nu har anlitats för att göra nya Metropolitan i New York och Centre Pompidou i Paris. De hade tur som lyckades haffa henne innan dess, säger Claes Nordenhake.

Konstscenen i Mexico City beskriver både Claes och Sten Nordenhake som dynamisk och levande. Mexico City är en oerhört stor stad och ekonomin växer snabbt, så det är en positiv plats att finnas på. Mexikanskt konstsamlande börjar också alltmer likna det amerikanska. Med andra ord: har man ekonomiska möjligheter att samla konst betraktas det i allt högre grad som en självklarhet, säger Sten Nordenhake.

Konjunkturernas påverkan

Om Mexico City går starkt har Stockholm och Berlin de senaste ett, två åren gått desto sämre. Konjunkturerna påverkar även konstmarknaden och Claes Nordenhake betonar att livet som gallerist onekligen har sina toppar och dalar. Men 50 år efter start är spänningen och lockelsen till konsten konstant, liksom säkerheten kring vilken typ av konst han uppskattar.

Han pratar lika engagerat om tidiga konstnärsrelationer med Olle Bærtling, Richard Serra och Rémy Zaugg, som om Ayan Farah, vars textila verk har en till synes minimalisk estetik men rymmer lager av historia och politiska konflikttillstånd.

Farah hämtar en grå färg från jorden i Vinterviken i Stockholm, där Nobels första dynamitfabrik var lokaliserad. Hon använder också färgen indigo, som framför allt i Afrika har legat till grund för olika konflikter. Även om man inte omedelbart varseblir det är materialen och de bakomliggande processerna en väldigt viktig del av hennes verk, som legitimerar hennes konst, säger Claes Nordenhake.

Han har aldrig, varken idag eller på 70-talet, varit intresserad av det uppenbart politiska eller propagandistiska. Men det måste finnas en ”edge” som inte bara syftar till att försänka betraktaren i någon sorts angenäm slummer.

Under Art Basel, som äger rum den 18–21 juni, släpps en jubileumsbok med arkivdokument, personliga fotografier och berättelser som har format Galerie Nordenhakes profil. Jubileumsutställningen samlar historiska och nyskapade verk av 84 konstnärer och visas från den 4 juli till 29 augusti. Gallerierna drivs lokalt av Ben Loveless i Stockholm, Claudia Sorhage i Berlin och Toni Sadurní i Mexico City, samtliga delägare i galleriet.