Genuint och intimt med Yvonne på Slaktkyrkan

I den gamla industrilokalen på Slakthusområdet i Stockholm sprids en atmosfär som för tankarna tillbaka till 90-talets alternativa musikscen. Slaktkyrkan, med sina råa tegelväggar och industriella charm, utgör en perfekt inramning för kvällens framträdande.

På scenen står Yvonne, ett band som under 90-talet ofta nämndes i samma andetag som Eskilstunas stora musikexport Kent. Trots dessa historiska jämförelser är det tydligt att kvällens konsert inte handlar om nostalgiska tillbakablickar. Istället presenterar bandet en ljudbild som känns både tidlös och högst aktuell.

Publiken, en blandning av långtida fans och nyupptäckta lyssnare, rör sig försiktigt till musiken som fyller lokalen. Det råa, avskalade soundet känns märkligt nog både förankrat i 90-talets gitarrbaserade indiepop och samtidigt helt i linje med dagens alternativa musikscen.

”Vi har aldrig varit intresserade av att leva på gamla meriter,” säger bandets frontfigur efter tredje låten, medan svetten blänker i strålkastarljuset. ”För oss handlar det om att ständigt utvecklas, att hitta nya uttryck inom ramen för det vi är bra på.”

Detta förhållningssätt märks tydligt i repertoarvalet. Medan flera av låtarna känns igen av de inbitna fansen, har arrangemangen förfinats och utvecklats. Nya produktionselement har tillförts utan att förvanska bandets karakteristiska sound.

Stockholms musikscen har genomgått stora förändringar sedan Yvonne och andra liknande akter hade sin storhetstid för drygt två decennier sedan. Många av de klassiska spelställena har försvunnit, och nya trender har kommit och gått. Men i Slaktkyrkans industriella miljö känns det som om tiden både stått still och rört sig framåt samtidigt.

Framför scenen står en grupp trettiotalister som förmodligen följt bandet sedan ungdomen. De nickar instämmande när bandet drar igång en av sina mer kända låtar från 90-talet. Längre bak i lokalen finns yngre besökare som upptäckt Yvonne i efterhand, kanske genom streamingplattformarnas algoritmer eller genom äldre syskons skivsamlingar.

”Det är fascinerande att se hur deras musik fortfarande känns relevant,” säger Emma Lundberg, 25, som kommit till konserten med sin far som varit fan sedan bandets början. ”Det finns en äkthet i både texterna och framförandet som många samtida band saknar.”

Jämförelsen med Kent är oundviklig, särskilt i en svensk musikkontext. Båda banden delar vissa stilistiska drag och uppstod under samma era. Men medan Kent blev ett av Sveriges största band som fyllde arenor innan de lade ned verksamheten 2016, har Yvonne följt en annan bana – mer underground, mer konsekvent i sitt uttryck, och med en trognare om än mindre publik.

Spelningen fortskrider med en dynamik som vittnar om åratal av scenvana. Ljussättningen är sparsmakad men effektiv, och ljudteknikern har hittat en perfekt balans i Slaktkyrkans utmanande akustik. Det är professionellt utan att kännas överproducerat.

När konserten närmar sig sitt slut blir stämningen allt intensivare. De sista låtarna framförs med en energi som får hela publiken att röra sig i takt. Det är tydligt att bandet fortfarande brinner för sin musik, trots att många år gått sedan de stod på topplistorna.

”Vi spelar inte för att återuppleva gamla dagar,” säger bandets gitarrist efter konserten. ”Vi spelar för att vi fortfarande har något att säga, och för att det fortfarande finns människor som vill lyssna.”

I en tid där retrovågor kommer och går, där 90-talet omväxlande romantiseras och förlöjligas, står Yvonne för något annat: kontinuitet och utveckling snarare än återvinning. Deras framträdande i Slaktkyrkan bevisar att det går att bygga vidare på ett musikaliskt arv utan att fastna i det förflutna.

När publiken strömmar ut i den kyliga Stockholmsnatten är reaktionerna överväldigande positiva. Konserten har lyckats med det svåra konststycket att både tillfredsställa de nostalgiska förväntningarna och samtidigt presentera något som känns relevant och levande. I en musikbransch som ofta prioriterar trender och nyhetsvärde påminner Yvonne om värdet av långsiktighet och konstnärlig integritet.