Hanna Hellquist: Jag kånkar och bär och slåss för mina minnen som en lejoninna

I en ny krönika i Dagens Nyheter skriver Hanna Hellquist om det laddade mötet mellan kärlek och ägodelar. Under semestern försökte hennes pojkvän hjälpa henne att rensa i ett förråd. Resultatet blev bråk, och i centrum stod en fönsterkarm i hardangerblå kulör. Hellquist beskriver det själv som att hon kånkar, bär och slåss för sina minnen som en lejoninna.

Krönikan publicerades på DN.se den 20 augusti 2026 och väcker frågor om vad våra saker egentligen betyder. Hellquist skriver att ingen utomstående kan förstå varför man måste spara just en sådan fönsterkarm. Det är en formulering som fångar en erfarenhet många känner igen: det som för en själv är självklart kan vara omöjligt att förklara för andra.

Ämnet är personligt men öppnar mot något allmänt. I en relation blir förrådet en scen där två viljor möts. Den ena parten ser praktiska problem att lösa. Den andra ser minnen som inte går att värdera i kvadratmeter. När dessa perspektiv krockar kan en fönsterkarm bli en symbol för större frågor om tillit, identitet och självständighet.

Hardangerblå är en kulör med rötter i norskt hantverk och förknippas ofta med Hardangerområdet. Den har använts i allmogemåleri och på byggnadsdetaljer, och hos Hellquist blir karmen mer än en färg. Den blir ett konkret spår av en historia som ingen annan har tillgång till. Att slänga den vore att sudda ut något som fortfarande pågår.

För många handlar det inte om att inte kunna slänga saker, utan om att saker bär på relationer. En fönsterkarm kan påminna om ett barndomshem, en sommar eller en person som inte längre finns. I sådana fall blir föremålet en sorts tidmaskin. Att ifrågasätta det blir därför att ifrågasätta själva minnet, inte bara pjäsen.

Hennes hållning går emot mycket av det som i dag betraktas som sunt. Rensnings- och minimalismtrenderna har fått stort genomslag, inte minst i sociala medier. Berättelser om människor som gör sig av med allt och känner sig friare sprids snabbt. Men Hellquists krönika påminner om att rensning också har en baksida: det som raderas är inte bara saker, utan berättelser.

Hanna Hellquist är sedan länge en etablerad röst i svensk kulturjournalistik. Som krönikör i Dagens Nyheter har hon skrivit om allt från vardagsliv till sorg och relationer. Hon är även verksam som författare. Hennes texter är ofta personliga, men de lyckas samtidigt röra vid frågor som är relevanta för fler än henne själv. Den nya krönikan är ett tydligt exempel på det.

Det finns även en ekonomisk och urban dimension i frågan om vad vi sparar. Bostäderna i svenska storstäder är i genomsnitt mindre än tidigare, och många hushåll lever med begränsat utrymme. Behovet av förvaring har därför blivit en allt viktigare del av bostadsmarknaden. Under senare år har förrådsuthyrning vuxit till en etablerad marknad, med allt från källarförråd till klimatstyrda enheter i utkanten av städerna.

Samtidigt är frågan inte bara hur mycket plats vi har, utan vem som bestämmer vad platsen ska användas till. I en parrelation kan förrådet bli en plats där maktförhållanden synliggörs. Den som rensar bestämmer vad som får finnas kvar, och därmed också vilka berättelser som ska fortsätta. Hellquist vägrar att lämna över den makten.

Det finns ingen enkel lösning på konflikten. Varken att krampaktigt hålla fast vid allt eller att rensa bort allt med känslomässigt laddade föremål är en hållbar strategi. Men det första steget är att förstå att bråket sällan handlar om det som syns. Det handlar om vad vi är rädda att förlora.

Kanske är det därför hennes text träffar så hårt. Den handlar inte bara om en fönsterkarm, utan om rätten att själv definiera värdet av det man äger – även när andra tycker att det är dags att gå vidare. Mitt i det vardagliga bråket finns en allvarlig fråga: hur mycket av oss själva ska vi behöva kompromissa bort för att få plats med någon annan?