Hårresande vittnesmål ur en avskuren strupe

I spåren av Algeriets mörka decennium kommer en stämma fram

I Algeriet pågick från 1992 till 2002 ett blodigt inbördeskrig mellan den auktoritära militärregimen och religiösa fundamentalister. Hundratusentals människor mördades innan en amnesti utfärdades för förövarna. Idag är det enligt lag förbjudet att diskutera kriget, men författaren Kamel Daoud bryter tystnaden i sin Goncourt-prisbelönta roman ”Ärret”.

Daoud, som slog igenom internationellt med debutromanen ”Fallet Meursault” 2016, lever numera i exil i Frankrike på grund av sin vilja att vittna om det förflutna. Hans nya verk tar sig an inbördeskrigets traumatiska arv genom en kvinna vars liv för alltid förändrades av våldet.

Romanens huvudperson är Aube, en vuxen kvinna som driver en frisörsalong. Men hennes existens definieras av den natt då hon som femåring fick halsen avskuren och mirakulöst överlevde medan hennes familj mördades. Adopterad av Khadija, som förgäves söker efter en kirurg som kan återställa dotterns struphuvud, bär Aube sitt vittnesbörd som ett permanent ärr från öra till öra.

”Din historia går inte att utplåna, den har skrivits på din hud”, brukade Aubes adoptivmor säga. Trots sin stumhet blir Aube därmed det ultimata vittnet – hennes skada är en ordlös påminnelse om krigets fasor, ett fysiskt bevis som inte kan förträngas.

När vi möter Aube är hon gravid men tveksam till att behålla barnet, både för att fadern har lämnat henne och för att landet hon lever i är fientligt mot flickor. På vägen till sin hemby för att söka svar träffar hon en man vars skriftlärda familj också mördades under kriget. Han har ett fotografiskt minne för krigets alla massakrer men kan, i sin revolt mot sin far, inte skriva. Han ber ständigt Aube nämna siffror, vilka han omedelbart kopplar till specifika våldsdåd:

”– Ge mig en siffra, syster!
– Sex.
– Den 6 januari 1997: massaker av medborgare i kvarteret Oliviers i Douaouda (Tipaza). Antal döda: 23. Bland offren: 3 barn och 6 kvinnor.”

Daouds symbolmättade berättelse bygger på egna erfarenheter av de händelser han skildrar. Hans val att låta en stum kvinna berätta för sitt ofödda barn är litterärt effektfullt – det låter både den röstlösa tala och författaren vittna utan att behöva förklara Algeriets komplexa historia.

Verket berör också den problematiska historieskrivningen i Algeriet, där 1950-talets befrielsekamp mot Frankrike har dominerat det kollektiva minnet. Om detta skriver Daoud: ”Det kriget beter sig som familjens enda barn, det lägger beslag på alla minneshögtider.”

I Frankrike är Daoud kontroversiell för sina texter om muslimsk invandring. Han kritiserar inte bara kopplingen mellan politisk makt och religiös fundamentalism i Nordafrika, utan beskriver också återkommande muslimer som ett hot mot Europa. I ”Ärret” framställs religionen som intimt förknippad med våldet i det algeriska samhället, särskilt det patriarkala våldet. Samtidigt är bokens offer själva troende och åberopar gud som sina vittnen.

Förra året hamnade Daoud i en juridisk tvist när Saada Arbane, en patient till hans hustru, anklagade honom för att ha stulit hennes livsberättelse. Detaljerna i hennes historia uppvisar slående likheter med Aubes: en frisörsalong, en mördad familj och framför allt avskurna stämband efter ett mordförsök under inbördeskriget. Daoud hävdar att Arbane agerar i maskopi med den algeriska staten.

Denna rättstvist illustrerar paradoxalt nog romanens centrala poäng: när Arbane framträder som överlevare och presenterar sin ärrade kropp som bevis, förstärker hon det oavvisliga vittnesbörd om massakern som Daoud försöker förmedla genom sin konst.

Genom ”Ärret” blir Kamel Daoud en röst för dem som inte längre kan tala, och påminner världen om ett krig som officiellt ska glömmas men vars ärr fortfarande definierar ett helt samhälle.