Helena Lindblad: Därför hade ”Seinfeld” fel om ”Den engelska patienten”

Anthony Minghellas ”Den engelska patienten” från 1996 är ett av filmhistoriens mest framgångsrika romantiska drama, som lyckades erövra både storpubliken, kritikerna och Oscarsakademin. Filmen har trettio år senare kommit att bli en nostalgisk tidskapsel från en period då biograferna fortfarande gav utrymme för den typen av storslagna, episka kärlekshistorier som i dag nästan helt försvunnit från repertoaren.

I filmens centrum står en brännskadad man, vanställd till oigenkännlighet och med svårt söndersvedda lungor. Han har förlorat sitt minne och kan inte ens minnas sitt eget namn. Det enda som förbinder honom med sitt förflutna är ett slitet exemplar av den grekiska historikern Herodotos ”Historia”, fylld med inklistrade kärleksbrev, handritade kartor och skisser av grottmålningar.

Handlingen utspelar sig i ett halvt raserat italienskt kloster vid slutet av andra världskriget. Runt den mystiske, döende mannen samlas tre vinddrivna själar som tagit skydd i ruinerna. Där finns den omvårdande sjuksköterskan Hana, spelad av Juliette Binoche, spionen Caravaggio i Willem Dafoes gestalt samt minröjaren Kip, framställd av Naveen Andrews. Tillsammans försöker trion lösa mysteriet med den namnlöse patientens identitet.

Genom berättelsens sinnrikt konstruerade återblickar avslöjas gradvis att den döendes förflutna innefattar maximal ökendramatik. Hans liv visar sig ha präglats av en svindlande arkeologisk upptäckt i Sahara, en högtflygande och omöjlig kärleksaffär, samt en episk flygkrasch. Den engelska patienten är i själva verket den ungerske aristokraten och upptäcktsresanden László Almásy, spelad av Ralph Fiennes i en dubbelroll som både monstruös patient och stilig, khakiklädd äventyrare.

Filmens produktionshistoria är lika dramatisk som manuset. Regissör Anthony Minghella ville filmatisera Michael Ondaatjes bästsäljare från 1993, men hamnade i ett kraftigt bråk med filmbolaget Fox om både budget och rollbesättning. Studion ville bland annat ha Demi Moore i en av huvudrollerna, något Minghella motsatte sig. Produktionen räddades när Miramax-chefen Harvey Weinstein, då en mäktig men numera vanärad filmproducent, klev in med friska pengar och en betydligt mer öppen attityd gentemot regissörens konstnärliga vision.

Weinstein lät Minghella fritt välja sin drömensemble. Ralph Fiennes fick rollen som László Almásy, medan Kristin Scott Thomas blev den tragiska hjältinnan Katharine Clifton. Paret visade sig bli en magisk kombination på duken, och tillsammans med den färgstarka övriga rollbesättningen bidrog de till filmens pyramidala framgång. ”Den engelska patienten” blev en publiksuccé världen över och belönades slutligen med hela nio Oscar-statyetter, inklusive för bästa film och bästa regi.

Men i nittiotalets kulturklimat väntade ett oväntat bakslag. Filmens succé sammanföll med en period då två starka kulturella trender kolliderade: å ena sidan en vurm för storslagen bioromantik, å andra sidan den ironiska generationens tendens att ifrågasätta allt högtidligt och patetiskt. Detta resulterade i ett av tv-serien ”Seinfelds” mest minnesvärda avsnitt, där karaktären Elaine öppet uttrycker sin avsky för filmen. Hon blir så uttråkad att hon ventilerar sina känslor offentligt, vilket leder till att hennes pojkvän gör slut och hennes chef ger henne sparken.

Avsnittsförfattaren Steven Koren förklarade senare i en BBC-intervju att han reagerade på att det kändes nästan obligatoriskt att älska ”Den engelska patienten”, som ansågs så perfekt av samtiden. ”Det kändes kvävande”, sade han, även om han erkände att han faktiskt tyckte filmen var ganska bra.

I en historisk-politisk kontext fick filmen också kritik för sin romantiserade skildring av László Almásy. I verkligheten kollaborerade den ungerske geografen med nazisterna under andra världskriget, ett faktum som filmen tonar ner betydligt. Den passionerade kärlekshistorien med den gifta societetsdamen Katharine Clifton är dessutom helt uppdiktad av författaren Ondaatje.

Trots dessa invändningar framstår ”Den engelska patienten” fortfarande som en sällsynt filmisk ökenblomma. Filmen är insvept i ett impressionistiskt skimmer och utgör en nostalgisk tidskapsel fylld av stilfull kolonialtidskitsch och en vurm för antiken. Samtidigt är det ett berättartekniskt litet underverk som underhåller utan att manipulera tittaren.

De sinnrikt konstruerade återblickarna från Saharas sandhav förvränger hela tiden perspektivet och upplöser gränserna mellan prolog och epilog. Kärleksparets öde, som får sin kulmen i en iskall grotta mitt i öknen, är närmast outhärdligt grymt. Men mot detta mörker ställs sjuksköterskan Hanas karaktär, som representerar kärleken till livet, konsten och vardagens små glädjeämnen.

Under de trettio år som gått sedan ”Den engelska patienten” hade premiär har de storslagna romantiska dramernas värde devalverats kraftigt på biograferna. Romantiken står inte längre högt i kurs som filmgenre, och den typen av svepande, exotiska berättelser produceras sällan i dag. Men när man återser Minghellas film, ett verk som tilltalar både förnuft och känsla samtidigt som det är oväntat osentimental och exotisk, blir det tydligt att något viktigt saknas på dagens biografrepertoar.