Helena Molin om ”Strejkarna”: ”Ungdomarna i Fridays for future har en unik moralkompass”

I den svenska klimatrörelsens skugga: Sju år med Fridays for future

– Det är så konstigt, Mina. Jag får ibland hugg i magen där jag börjar gråta, men sedan går det över. Nu blev det så igen, säger regissören Helena Molin.

I sju år har hon följt gruppen bakom Fridays for future. Två veckor före premiären av dokumentären ”Strejkarna” känner hon sig överväldigad av att filmen är klar – och maghuggen kommer med tätare intervaller.

– Det är på många sätt en sorglig historia. Jag önskar att jag kunde säga till dem att det har blivit bättre, men det har bara blivit sämre, trots att de lyckades mobilisera så otroligt många unga världen över.

Allt började en sommardag i augusti 2018. Den då 15-åriga Greta Thunberg sätter sig på Mynttorget med en enkel skylt: ”Skolstrejk för klimatet”. Hon meddelar att hon kommer stanna där fram till riksdagsvalet i september. Snart ansluter fler elever till protesten utanför Riksdagshuset. Efter valet fattar de ett gemensamt beslut om att förlägga skolstrejkerna till fredagar, vilket blir startskottet för den globala rörelsen som kom att kallas Fridays for future.

– Alla pratade bara om Greta. Jag tyckte det var skumt för på bilder såg jag att hon inte satt där ensam. Det är ju i det kollektiva som den största styrkan ligger, berättar Helena Molin som då studerade dokumentärfilm på Biskops Arnö.

Med en idé om att skildra de ungas gemensamma kamp för en klimaträttvis framtid, söker Molin upp en fredagsstrejk. Hon presenterar sin idé för ungdomarna i strejkförsamlingen och möts av ett positivt gensvar. I april 2019 börjar hon, tillsammans med kollegorna Olga Ruin och Angelica Ruffier, att filma hur klimataktivisterna mobiliserar sig.

Kameran fångar de unga aktivisterna när de utbildar sig genom möten med olika intresseorganisationer och hur de metodiskt planerar för en global klimatstrejk. I september 2019 kulminerar deras arbete när närmare 7,6 miljoner människor i 185 länder samlas för att demonstrera mot den rådande klimatpolitiken och vädja om en hållbar framtid.

Dokumentären varvar personliga ögonblick med nyhetsinslag. Valrörelser kommer och går, pandemi bryter ut och klingar av. När Tidöregeringen tillträder hörs nyhetsuppläsare rapportera om avvecklingen av miljödepartementet och nya rapporter som visar att Sverige inte ser ut att nå klimatmålen för 2030, 2040 eller 2045.

Med en lugn beslutsamhet berättar Greta Thunberg för kameran att klimatrörelsen måste gå in i en ny fas: civil olydnad. Molins kamera fångar därefter hur de unga aktivisterna genomför mänskliga blockader utanför oljeraffinaderier, inför regeringsmöten och vid bolagsstämmor.

– Det är ingen som tycker det är kul att sitta i en blockad hur många timmar som helst, men de ser det som ett nödvändigt ont eftersom ingenting fungerar. Jag har aldrig träffat personer som har en så stark moralkompass som de här ungdomarna, förklarar Molin.

I flera scener visas hur klimataktivisterna blir bortförda av ordningsvakter, och några av dem fälls senare för ohörsamhet mot ordningsmakt. Trots aktivisternas uppoffringar tycks den politiska responsen utebli, vilket börjar tära på rörelsen. Klimataktivisten Ell tittar in i kameran med tårar i ögonen:

”Det har blivit för tungt, jag orkar inte känna, jag orkar inte vara hoppfull. För hopp är handling och vet man inte längre vad man ska göra kan man inte agera längre. Det är svårt att ha hopp. Jag har gett upp. Jag tror inte längre det kommer bli bättre.”

Samtidigt följer dokumentären Greta Thunberg när hon deltar i en flottilj som med hissade segel beger sig mot det krigsdrabbade Gaza, lastad med förnödenheter. Vid två tillfällen frihetsberövas hon av israeliska myndigheter. I ett djupt personligt klipp, som hon filmat själv, sitter hon i ett spartanskt rum i Barcelona. Med tårar som rinner säger hon: ”Jag har helt accepterat att med den politiska utsatthet som jag har och det extrema politiska läget som är så… jag kommer inte leva ett långt liv.”

Dokumentären visar även hur de som började som högstadie- och gymnasieelever gradvis blir vuxna. De inleder relationer, byter stil, får längre hår – men engagemanget består. Samtidigt syns Donald Trump i klipp där han till en jublande publik proklamerar ”Drill, baby, drill” – en uppmaning att fortsätta borra efter olja. Detta får klimataktivisterna att rannsaka sig själva och fundera över hur de hade kunnat arbeta annorlunda för att engagera fler och få politiker att lyssna.

– Det känns inte upplyftande för yngre generationer att se hur de mobiliserade en kamp och så många människor 2019, men att inget blev bättre politiskt, reflekterar Helena Molin.

Trots den mörka tonen avslutar Molin med ett perspektiv om framtiden:

– Däremot finns ett solklart perspektiv: att vi ska skademinimera. 1,6 grader är bättre än 1,7 grader, och det är bättre än 1,705 grader, vilket gör att klimatkampen absolut aldrig slutar.

Dokumentären ”Strejkarna” har svensk biopremiär den 15 maj efter att ha tävlat på årets Tempofestival i Stockholm. För närvarande turnerar filmen med specialvisningar runt om i landet, bland annat i Göteborg den 13 maj och i Stockholm den 14 och 16 maj.