Helmerson: En order om att säga ”hen” hade aldrig funkat

I Språkets skugga: När auktoriteter får oss att tvivla på våra kunskaper

Den känsla som uppstår när vi upptäcker att våra föräldrar hade fel är närmast universell. Som barn accepterar vi deras ord som sanning – tills verkligheten en dag kommer ikapp. Tänk dig scenen: ett barn frågar vilken stad i England som är störst efter London, och pappan svarar med självklar auktoritet ”Liverpool!” Denna kunskap förblir sedan orubbad tills barnet, nu vuxet, konfronteras med sanningen i en frågesport: Birmingham är faktiskt Storbritanniens näst största stad, med sina 2,3 miljoner invånare, medan Liverpool knappt är större än Göteborg.

Det är just denna upplevelse som får oss att ifrågasätta: hur mycket annat har våra föräldrar, lärare och andra auktoriteter lärt oss som faktiskt är felaktigt?

Samma fenomen uppträder i vårt förhållande till språkets regler. Det vi lärde oss av grundskolelärare betraktar vi ofta som orubbliga sanningar. Nyligen blossade en diskussion upp i en Facebookgrupp efter ett avsnitt av radioprogrammet ”Språket” i P1. Ämnet gällde hur vissa adjektiv ska böjas, specifikt uttryck som ”barnet blir rätt” – måste det inte vara fel?

Roten till förvirringen kan spåras till stavningsreformen 1906, då svenskar uppmanades att sluta skriva ”dt” och i stället använda ”tt”. Detta skapade så kallade ”defekta adjektiv”. Om en flicka är rädd, är då ett barn rätt? Om en pojke är timid, är hans beteende timitt?

I sociala medier framträdde auktoritetstron tydligt. ”Ett rätt barn är fel”, hävdade någon bestämt, ”för det lärde jag mig av min svensklärare!” Men enligt faktiska språkauktoriteter som Språkrådet är det inte alls felaktigt – bara mindre vanligt.

Språket genomgår ständig förändring genom dess användare. När makthavare försöker diktera grammatiska regler, som 1906, kan resultatet bli problematiskt. Ett modernt exempel är ordet ”hen”. Om Jämställdhetsmyndigheten hade försökt lagstifta om detta pronomen hade det troligen misslyckats, men i stället har ordet organiskt fyllt ett behov i språket.

Trots detta finns fortfarande motståndsfickor mot ”hen”. ”Det ordet finns inte!” protesterar vissa i sociala medier – vilket naturligtvis leder till den uppenbara motfrågan: Hur kan du då se och reagera på det?

Fenomenet visar på en djupare mänsklig tendens att hålla fast vid det vi lärt oss från auktoriteter, särskilt under våra formativa år. Detta gäller inte bara språk utan alla områden där vi inhämtar kunskap genom att lita på experter och förebilder. När dessa sanningar utmanas uppstår en kognitiv dissonans – en obehaglig känsla av att behöva omvärdera något som vi betraktat som självklart.

I språkfrågor blir detta särskilt påtagligt eftersom språket både är ett kommunikationsverktyg och en identitetsmarkör. Att hålla fast vid vissa språkliga regler kan handla mindre om faktisk korrekthet och mer om vilken språklig gemenskap man vill tillhöra.

Språkrådets mer pragmatiska hållning, där användning snarare än dogmatiska regler styr, representerar en modernare syn på språkutveckling. Det visar att även språkliga auktoriteter förändras över tid – från kategoriska skollärare till mer deskriptiva språkvetare.

Denna utveckling speglar en större samhällsrörelse där auktoriteters ord inte längre accepteras okritiskt. Information är tillgänglig för alla, och möjligheten att dubbelkolla fakta har demokratiserat kunskapen. Samtidigt väcker det nya frågor om vilka källor vi ska lita på i en tid när alla kan publicera sin version av sanningen.

Så nästa gång du känner dig helt säker på något du lärde dig som barn, kan det vara värt att ställa frågan: Hur vet jag egentligen detta? Och vem var det som lärde mig det?