Den ensamma berguvens rop ekar över Skånes skogar

I djupet av de skånska skogarna kring Örkelljunga hörs varje år ett envist men sorgset rop eka mellan träden. ”Ho-oo?” Det är en ensam berguv som kallar, år efter år, utan svar.

Kurt-Arne Johansson, boende i Örkelljunga, berättade nyligen i ett radioinslag om den ensamma fågeln som han följt under lång tid. ”Det har vatt likadant vartenda år”, förklarade Johansson i sändningen den 29 mars. ”Den sitter och ropar länge och man hör inte nån annan hona eller nånting där i närheten.”

Berättelsen om den ensamma berguven berör på ett djupt plan. Där sitter han på sin kvist, natt efter natt, och ropar ut sin längtan efter sällskap. Den stora fågeln, som kan bli upp till 75 centimeter hög med ett vingspann på närmare två meter, fortsätter envist sitt sökande efter en partner trots år av tystnad som enda svar.

Berguven (Bubo bubo) är klassificerad som sårbar i Sverige. Beståndet i Skåne har minskat kraftigt de senaste decennierna, vilket gör den ensamme hannens situation än mer tragisk. Ornitologer pekar på flera faktorer bakom artens tillbakagång, däribland habitatförlust och mänsklig påverkan.

Trots att berguven är Europas största uggla med sitt imponerande utseende och karakteristiska siluett, har den haft svårt att anpassa sig till det moderna landskapet. En särskilt oroande dödsorsak är elstolpar, där många berguvar förolyckas varje år i kollision med kraftledningar eller genom elchock.

Naturvårdsverket och lokala ornitologiska föreningar har länge arbetat med skyddsåtgärder för att stärka populationen. Insatser som konstgjorda bon och skydd av häckningsplatser har på vissa håll gett positiva resultat, men i Skåne kämpar arten fortfarande för sin överlevnad.

Forskare vid Lunds universitet har under flera år studerat berguvens beteendemönster och populationsdynamik. Deras studier visar att isolerade individer, som den ensamma hannen i Örkelljunga, kan fortsätta ropa efter en partner i många år utan att ge upp. Detta enastående tålamod är både rörande och sorgligt på samma gång.

”Berguven är en otroligt uthållig art”, förklarar Maria Svensson, fågelforskare vid Lunds universitet. ”De kan leva upp till 20-25 år i det vilda och är kända för sin starka revirhävdande instinkt. Det är inte ovanligt att en ensam individ stannar i samma område år efter år, trots avsaknaden av artfränder.”

För invånarna i Örkelljungatrakten har den ensamma uven blivit något av en lokal kändis. Många vandrar ut i skymningen för att lyssna efter hans karakteristiska rop, ett dovt och melankoliskt ”ho-oo” som kan höras på flera kilometers avstånd i den stilla kvällsluften.

Enligt Kurt-Arne Johansson har den ensamma berguven funnits i området i minst fem år, kanske längre. ”Man kan inte låta bli att känna med honom”, säger Johansson. ”Varje vår tänker jag att i år kanske han får svar, men hittills har det varit tyst från honorna.”

Lokala naturskyddsföreningar diskuterar nu möjligheten att försöka locka berguvshonor till området genom olika åtgärder. Men experternas bedömning är försiktigt pessimistisk – utan en livskraftig population i närheten är chansen liten att en hona spontant skulle hitta dit.

Berguven jagar huvudsakligen mindre däggdjur som möss, sorkar och harar, men kan också ta grodor och mindre fåglar. Dess jaktmarker sträcker sig över stora områden, vilket gör att en ensam individ kan överleva väl i ett område även utan artfränder – fysiskt men inte emotionellt.

Så fortsätter den skånska berguven sin envetna väntan, natt efter natt, år efter år. Hans rop ekar mellan träden som en påminnelse om naturens sårbarhet och om den envisa livskraften hos en art som vägrar ge upp hoppet. ”Ho-oo?” frågar han natten, fortfarande i väntan på ett svar som kanske aldrig kommer.