Henrik Berggren: Hoppas att det inte krävs ett nytt krig för att nå konsensus om demokratin

Året 1946 – när Sverige tog steget in i en ny era

I en anspråkslös port i Stockholm står en äldre dam och delar med sig av portkoden: ”1946! Det är lätt att komma ihåg. Det var samma år som Sigge Fürst debuterade i ’Frukostklubben’.” För den äldre generationen representerar detta årtal inte bara siffror, utan början på en ny tid i Sveriges historia.

Frukostklubben, som hade premiär den 9 februari 1946, blev snabbt ett av Sveriges Radios mest framgångsrika program genom tiderna. Med Sigge Fürst, Thore Skogman och trasdockan ”Kaffe-Petter” som fasta inslag skulle programmet komma att underhålla svenskarna genom tre decennier av ekonomisk tillväxt och stabilitet – en perfekt symbol för efterkrigstidens optimism.

Men vid årsskiftet 1945-1946 var stämningen långtifrån optimistisk. Den inledande euforin från fredsslutet ett halvår tidigare hade ersatts av osäkerhet. Krigets fruktansvärda följder var nu fullt synliga: miljoner döda, sårade och försvunna, sönderbombade städer, överfyllda flyktingläger och svår hungersnöd i delar av Europa. Dessutom hade atombomberna över Hiroshima och Nagasaki introducerat en ny, skrämmande dimension av krigföring.

Journalisten Barbro Alving beskrev tidsandan i sin dagbok: ”Den stora otrygghetens era, allting kan förändras, vad som helst kan ske utom och inom en.” Under våren 1946 rapporterades ett fenomen som kallades ”spökbomber” – oförklarliga himlafenomen som många befarade kunde vara av sovjetiskt ursprung, men som aldrig kunde verifieras.

Även om Sverige hade klarat sig genom kriget i relativt gott skick, förväntade sig svenska ekonomer och politiker en efterkrigsdepression med inflation och arbetslöshet. Nationalekonomen Gunnar Myrdal hade redan under det sista krigsåret varnat för ”fredsoptimism”, och finansminister Ernst Wigforss var återhållsam när det gällde sociala reformplaner under våren 1946.

Trots dessa farhågor fanns en underliggande framtidstro. Kriget och insikten om de nazistiska krigsbrotten hade förändrat Sverige på djupet. Traditionell konservatism som tidigare tagits för given uppfattades nu med skepsis. Under 1946 genomfördes flera viktiga socialdemokratiska reformer med brett stöd i riksdagen: höjda pensioner, utökade barnbidrag, allmän sjukförsäkring och fria skolluncher.

Samhället genomgick även moraliska förändringar. Homosexualitet hade avkriminaliserats i slutet av kriget (även om det fortfarande klassades som en sjukdom), och sexualundervisning infördes i folkskolan. Beredskapen hade skickat unga män från sina hemmiljöer till nya sociala sammanhang, vilket resulterade i både fler skilsmässor och fler äktenskap. De stora barnkullar som föddes under 1940-talet gjorde att oron för låga födelsetal snabbt ersattes av en befolkningsexplosion.

För kvinnor innebar efterkrigstiden både möjligheter och utmaningar. Kriget hade paradoxalt nog både förstärkt och försvagat traditionella könsroller. Kvinnor hade fått ta över manliga arbetsuppgifter inom jordbruk, kollektivtrafik och industri, men förväntades nu återgå till sina traditionella roller. Frånskilda mödrar var ovanliga men inte stigmatiserade, medan ogifta mödrar fortfarande mötte betydande svårigheter.

Ett avgörande steg för framtiden togs den 12 januari 1946 när dåvarande utbildningsministern Tage Erlander tillsatte en ny skolkommission med Alva Myrdal som ledande medlem. Kommissionens arbete skulle senare leda till införandet av enhetsskolan, föregångaren till grundskolan – en radikal förändring från 1930-talets folkhemsideal som byggde på samarbete mellan klasskollektiv snarare än individuell rörlighet.

Kulturellt hade USA:s inflytande stärkts markant. Den tyska bildningskultur som tidigare hyllats ansågs nu komprometterad av nazismen. Hollywoodfilm och jazzmusik, tidigare betraktade som vulgära, framstod nu som bärare av demokratiska ideal. Engelska blev första främmande språk i läroverken.

Uppgörelsen med nazistsympatisörer under kriget blev dock halvhjärtad. En särskild utredningsnämnd tillsattes för att granska tjänstemäns pålitlighet, särskilt inom försvaret och polisen, men få åtgärder vidtogs. Det är anmärkningsvärt att kulturpersonligheter som samarbetat med nazisterna, som sångerskan Zarah Leander, drabbades hårdare än affärsmän som gjort ekonomiska transaktioner med Tyskland.

En kontroversiell händelse i januari 1946 var utlämnandet av 146 baltiska soldater till Sovjetunionen. Trots massiv kritik och att flera soldater stympade sig själva eller begick självmord för att undvika utlämning, stod regeringen fast vid beslutet.

Den 6 oktober 1946 förändrades det politiska landskapet när statsminister Per Albin Hansson plötsligt avled av en hjärtattack. Hans död förstärkte känslan av att krigsperioden var över och att Sverige stod inför en ny era. Socialdemokraterna hade gått bakåt i kommunalvalen, och många trodde att partiet skulle förlora makten till förmån för Bertil Ohlins Folkparti.

Så blev det inte. Tage Erlander, Hanssons efterträdare, skulle komma att leda Sverige i ytterligare 23 år. Men oavsett regering fanns nu en bred konsensus om demokratins värde, statens ansvar för välfärden, och vikten av folkrätt framför militär styrka i internationella relationer. Dessa insikter, formade av krigets erfarenheter, skulle prägla Sverige under flera decennier framöver.