Herr B: Därför var New Yorks gator fulla av åsnor

I klassrummet stod jag med illa dold stolthet efter lektionen. Som fjortonåring hade jag precis läst min första vuxenbok på engelska – Ed McBains ”The doll” – och ett specifikt ord förbryllade mig. Jag kunde naturligtvis ha frågat min äldre syster eller min pappa, som jag lånat boken av, men jag valde engelskaläraren. För vad ska man annars ha dem till?

Ordet som förvirrade mig återkom ständigt när poliserna i McBains fiktiva New York – Steve Carella, Meyer Meyer, Bert Kling – pratade med varandra. Hur otroligt det än kan låta var det faktiskt möjligt för en brådmogen tonåring i början av 80-talet att inte känna till ordet ”ass”.

Internet, kära läsare, är inte bara dåligt.

Så jag stod där i klassrummet och mumlade fram min fråga. Jag förklarade noggrant att jag visste vad ”as” betydde, men blev osäker när det stavades med dubbel-s. I efterhand hade jag önskat att läraren gett mig en antydan om ordets andra betydelse. Men hon samlade bara ihop sina papper och förklarade kort att ”det betyder åsna”.

Efter det blev deckarna ännu mer svårbegripliga. Vad skulle man tänka när en polis plötsligt fick syn på ”en fin liten bit av åsna” på gatan, eller när en brottsling uppmanades att ”kyssa min åsna” efter att ha försökt ”blåsa upp rök i kollegans åsna”? Mest förvirrande var när någon, ofta i viskande ton, beskrevs ”ta upp det i åsnan”.

Till slut vände jag mig till en kompis för hjälp. Han kände till ordets verkliga betydelse, och vi skrattade åsnorna av oss åt mitt uppenbara kunskapshål.

Denna minnesbild dök upp eftersom veckans mest animerade diskussion på jobbet handlade om hur ”asshole” bäst översätts till svenska. Författaren Richard Ford använde ordet i en träffsäker text om det amerikanska samhällsläget. Min egen ståndpunkt är tydlig – för mig är ”arsle” den perfekta översättningen. Ordet fångar både den anatomiska referensen och idén om en förkastlig människa. Men de yngre kollegorna på kulturredaktionen avfärdade det som ”ett buskisord”. Vilka rövhål, eller hur?

Det sistnämnda ordet var förresten översättarens förstahandsval. Alternativ som ”skithög”, ”skitstövel”, ”kräk”, ”svin” och ”röv” diskuterades också som möjliga kandidater. Däremot kändes ”åsna” alldeles för tandlöst i sammanhanget.

Och just här, trots min genuina oro över det megalomana praktarslet i Vita huset, infinner sig plötsligt ett slags gott humör. För trots alla svagsintheter har den rodnande fjortonåringen från Myrsjöskolan åtminstone lyckats med en sak – att få arbeta på en plats där det anses helt rimligt att, omgiven av smarta människor, utbyta stjärtsynonymer under arbetsdagen.

Språkets nyanser har alltid fascinerat oss. Hur vi översätter kraftuttryck från ett språk till ett annat säger något om vår kultur, våra tabun och vår tids värderingar. När ord vandrar över språkgränser behöver de inte bara översättas bokstavligt utan också kulturellt för att behålla sin slagkraft och betydelse.

Det är också intressant hur språkförståelse utvecklas genom olika generationer. Medan äldre generationer kanske föredrar vissa uttryck, kan yngre ha helt andra uppfattningar om vad som låter modernt eller passande. Begreppet ”buskisord” avslöjar en kulturell skillnad mellan olika åldersgrupper på redaktionen – en skiljelinje mellan vad som uppfattas som grovt eller acceptabelt språkbruk.

I en tid när offentliga samtal allt oftare innehåller både grova och nyanserade ordval, blir dessa diskussioner om språkets gränser allt viktigare. Särskilt i översättningsarbete måste vi ständigt balansera mellan att vara trogna originalet och att kommunicera effektivt med en inhemsk publik.

Men framför allt påminner denna berättelse om den hjärtvärmande insikten att vi, trots alla vuxna bekymmer, ibland kan återvända till tonårsårens oskyldiga förvirring – och skratta gott åt den.