Kulturikonen ShitKid gör bejublad återkomst på Slaktkyrkan

Efter fyra års tystnad fyllde ShitKid Stockholms Slaktkyrkan till sista plats för vad som beskrevs som ett tioårsjubileum. Konserten markerade ett efterlängtat återseende med frontfiguren Åsa Söderqvist, som 2020 deklarerade att både ShitKid och hennes musikkarriär var över.

Den utannonserade jubileumskonserten kan dock betraktas med viss reservation. Under projektets första fem år var Söderqvist extremt produktiv med ett konstant flöde av album och EP-skivor fyllda med skev och distorderad popmusik. Men sedan 2020 har det varit tyst, med endast enstaka samlingsalbum som livstecken. Om gårdagens spelning var ett genuint jubileum eller bara en tillfällig återförening förblir oklart.

Det står dock klart att uppehållet inte har förändrat Söderqvists musikaliska vision. Hennes konstnärliga uttryck förblir intakt – högljutt, rått och kompromisslöst direkt, utan onödiga utsvävningar eller utdragna partier.

ShitKids tidiga karriär kännetecknades av ett närmast asketiskt avskalat lo-fi-sound. Med tiden utvecklades detta till ett något mer avrundet och fylligare uttryck, vilket även speglas i kvällens framträdande på Slaktkyrkan. Men betoningen ligger på ”något”. Oavsett om ShitKid rör sig mot punk, muterade versioner av The Runaways-influerad hårdrock, 60-talets flickpop filtrerad genom Jesus and Mary Chain, synthpop eller 90-talets alternativrock, förblir grundidén densamma: rock’n’roll reducerad till dess mest grundläggande essens – bara skinn och ben.

Redan i öppningsnumret ”Favourite Thing” etableras kvällens ton. Scenen badar i ett rött, disigt ljus medan tunga, släpiga gitarriff ekar mellan Slaktkyrkans betongpelare. Söderqvist levererar varje textrad med skärpa och attityd. Det hela framstår som en energisk tjurrusning rakt in i de mest ömtåliga delarna av Rock & Roll Hall of Fame.

Under konsertens gång varierar Söderqvist och hennes band mellan olika musikaliska inriktningar utan att förlora den röda tråden. På drygt en timme hinner de med cirka tjugo låtar som sträcker sig över hela ShitKids katalog, från de tidiga lo-fi-inspelningarna till de senare mer producerade albumen.

Publikens respons är entusiastisk och lojal. Trots fyra års frånvaro har ShitKid behållit sin trogna fanskara, vilket den utsålda konserten är ett tydligt bevis på. Många i publiken sjunger med i varje textrad och den intensiva energin i lokalen är påtaglig från första till sista ton.

ShitKids återkomst kommer i en tid då den svenska alternativscenen genomgår något av en renässans, med nya akter som inspirerats av just den råa, ofiltrerade estetik som Söderqvist varit pionjär för. Hennes inflytande på den yngre generationens musiker är märkbart, med flera nya band som citerar ShitKid som en avgörande inspiration.

Frågan som kvarstår efter denna triumferande återkomst är om detta är början på ett nytt kapitel för ShitKid eller bara ett tillfälligt återbesök. Söderqvist har inte gjort några officiella uttalanden om framtida planer, och det finns inga bekräftade uppgifter om nytt material eller fler konserter. Men om detta verkligen var ett avsked, så var det i så fall ett på Söderqvists egna villkor – högljutt, intensivt och utan kompromisser.

För publiken på Slaktkyrkan spelade det mindre roll om detta var en tillfällig återförening eller starten på något nytt. Under en dryg timme fick de uppleva den unika blandning av attityd, energi och musikalisk oförutsägbarhet som gjort ShitKid till en av Sveriges mest särpräglade alternativa röster under det senaste decenniet.