I rymden kan han (nästan) älska med sin döda fru

På en avlägsen rymdstation pågår något mystiskt. Besättningen har fått oväntat sällskap av varelser som på ett kusligt sätt liknar deras nära och kära. Detta är utgångspunkten för Dramatens uppsättning av ”Solaris”, som väcker existentiella frågor om kärlek, verklighet och mänsklig identitet.

Stanisław Lems science fiction-roman ”Solaris” från 1961 har genom åren fascinerat både läsare och filmskapare. Nu har berättelsen om den gåtfulla planeten och dess psykologiska effekter på rymdforskarna tagit plats på nationalscenen. Föreställningen utforskar en av litteraturens mest grundläggande frågor: kan en människa verkligen älska någon annan än sin egen spegelbild?

I centrum står psykologen Kris Kelvin, som anländer till forskningsstationen för att utvärdera situationen efter mystiska händelser. Väl där konfronteras han med något oförklarligt – varelser som tycks materialiserade ur besättningsmedlemmarnas minnen och undermedvetna. För Kelvin tar detta formen av en kvinna från hans förflutna, en relation präglad av både skuld och längtan.

Dramatens tolkning av verket balanserar skickligt mellan det vetenskapliga och det känslomässiga. Regissören har valt att lägga fokus på de mänskliga relationerna snarare än de science fiction-element som ofta dominerar adaptioner av Lems verk. Detta ger föreställningen en intim karaktär trots den kosmiska inramningen.

Scenografin skapar en övertygande rymdstation med klinisk sterilitet som kontrasterar mot det kaotiska känsloliv som karaktärerna genomgår. De tekniska lösningarna för att gestalta planetens mystiska hav, som tros vara någon form av medveten organism, är särskilt imponerande i sin enkelhet och effektivitet.

Ensemblen levererar nyanserade tolkningar av människor i existentiell kris. Särskilt framträdande är skådespelaren som gestaltar Kelvin, vars kamp mellan vetenskaplig rationalitet och emotionell längtan blir föreställningens känslomässiga ankare. Skådespelerskan som spelar hans ”gäst” balanserar skickligt mellan det mänskliga och det främmande – en varelse som både är och inte är den person hon föreställer.

”Solaris” rör sig i gränslandet mellan vetenskap och filosofi, ett tema som känns aktuellt i vår tid av artificiell intelligens och diskussioner om medvetandets natur. Iscensättningen väcker frågor om vad som definierar en människa och huruvida en kopia kan vara lika ”äkta” som originalet – frågor som blir alltmer relevanta i en tid där tekniken närmar sig förmågan att simulera mänskliga egenskaper.

Lems verk har filmatiserats flera gånger, mest känt genom Andrei Tarkovskijs sovjetiska version från 1972 och Steven Soderberghs amerikanska tolkning från 2002. Dramatens uppsättning undviker att kopiera dessa filmiska visioner och finner istället ett eget sceniskt språk som drar nytta av teaterns unika förmåga att skapa närhet mellan publik och skådespelare.

Kostymdesignen förtjänar särskilt omnämnande för sin subtila distinktion mellan besättningen och deras ”gäster”. De senare bär kläder som nästan, men inte helt, överensstämmer med stationens uniformer – en visuell påminnelse om deras nästan-men-inte-helt-mänskliga natur.

Föreställningen bygger en känslomässig intensitet som kulminerar i ett slut som lämnar publiken med fler frågor än svar – precis som Lems originalverk. Den filosofiska kärnan i ”Solaris” handlar om omöjligheten i att verkligen förstå något genuint främmande, vare sig det är en annan person eller en utomjordisk intelligens.

Dramatens ”Solaris” lyckas med konststycket att vara både intellektuellt stimulerande och känslomässigt engagerande. Genom att fokusera på de mänskliga aspekterna av berättelsen snarare än de tekniska detaljerna, skapar uppsättningen en universell reflektion över kärlek, minne och det undermedvetnas kraft.

I tider när teaterscenen ofta domineras av samtidsdramatik och nyskrivna verk, visar Dramatens uppsättning av ”Solaris” att klassisk science fiction har en given plats på teatern. Verket påminner oss om att de stora frågorna om mänskligheten och vårt förhållande till varandra och universum är lika relevanta idag som när Lem skrev sin roman för över sextio år sedan.