Kontroversen kring rollbesättningen i Christopher Nolans kommande storfilm ”The Odyssey” har exploderat på sociala medier sedan det blev känt att den svarta skådespelerskan Lupita Nyong’o ska spela rollen som Helena. Kritiken, som främst kommer från ytterhögerns håll, har varit massiv och aggressiv.

”Christopher Nolan trampar på Homeros grav!” och ”Nolan begår våldtäkt på den västerländska civilisationen!” är några av de anklagelser som haglar mot Hollywoodregissören. I spetsen för kritiken står Elon Musk, världens förste dollarbiljonär, som hävdar att Nolan vanheljar den klassiska texten ”Odysséen”. Eftersom Musk både har stort politiskt inflytande och äger plattformen X, sprids hans och hans meningsfränders åsikter snabbt och brett. Helena har, enligt en träffande formulering, blivit ”the face that launched a thousand clicks”.

Kritikernas argument möts dock av en rad rimliga motinvändningar. För det första är Homeros verk episka sagor, befolkade av mytologiska varelser som sirener och cykloper. I berättelsen kläcks Helena ur ett ägg efter att guden Zeus, förvandlad till en svan, våldfört sig på Leda. Få har protesterat mot att Matt Damon, med brittisk och nordiska anor, spelar Odysseus i samma film.

Homeros beskriver visserligen Helena som vitarmad, men detta är snarast ett poetiskt uttryck. Andra karaktärer som Menelaos och Akilles sägs vara ljus eller rödhåriga, men det grekiska adjektivet ”xanthos” har en rad andra betydelser. Dessutom överensstämmer inte alltid homeriska färgbeskrivningar med våra – havet beskrivs ju som vinrött.

Viktigast av allt är kanske att antikens greker och romare inte alls delade in människor i grupper baserat på hudfärg. En ljusare hudton signalerade inte i sig ett vackrare utseende. I Homeros text gör gudinnan Athena Odysseus svart när hon återskapar hans skönhet, och kung Memnon av Etiopien beskrivs som gudalik och bland världens vackraste män.

Detta är inte första gången som svarta skådespelare i antika roller väcker starka reaktioner. När David Gyasi spelade Akilles i Netflix-serien ”Troy: Fall of a City” möttes han av massiva rasistiska utfall.

Enligt ytterhögerns kritiker ska antiken vara vit. Människorna ska vara vita, templen vita och statyerna likaså. Till och med okontroversiella vetenskapliga uttalanden om att man i antikens Grekland och Rom bemålade sin konst möts med ilska eller till och med dödshot.

Föreställningen om den vita antiken går tillbaka till 1700-talets klassicism. Den tyske konsthistorikern Winckelmann upphöjde Apollon från Belvedere till det skönaste av alla konstverk, och statyn kopplades samman med en idé om perfekt skapade vita mänskliga kroppar i antikens Grekland. Under 1800-talet förstärktes bilden ytterligare när Greklands frigörelse från det osmanska riket framställdes som en civilisationernas kamp, en repris av de antika perserkrigen där frihetsälskande greker ansågs ha räddat väst från orienten.

Till detta fogades rasbiologins föreställningar om en ”dorisk invasion”, enligt vilken nordbor i tidig tid skulle ha emigrerat söderut och bosatt sig i Grekland. Den vite europén blev på så sätt genetiskt sammankopplad med Perikles och Fidias. Faktum är att inte ens samtidens greker gavs en självklar plats i denna berättelse om ”västerlandets vagga” – de betraktades ofta som svartmuskiga, ovärdiga arvtagare till Parthenontemplets rena glans. Att även greker är missnöjda med Christopher Nolan – eftersom grekiska skådespelare tydligen saknas i hans Odyssé – har alltså historiska rötter.

Bilden av antiken som vit omger och påverkar oss fortfarande. Den finns i den klassicistiska arkitekturen: i Washington är både Kapitolium, Lincolnmonumentet och Donald Trumps planerade triumfbåge kritvita. Den vita antiken har under sekler reproducerats i konstverk och gipsavgjutningar. Och den bekräftas genom vita byster, rekonstruktioner och skådespelare när antiken gestaltas på film – så har exempelvis Liz Taylor spelat både Kleopatra och Helena.

I dag har föreställningen om en vit antik anammats av ytterhögerns nationalister och nyfascister, som sprider konspirationsteorier om ett så kallat folkutbyte. Enligt dessa teorier ska västvärldens vita befolkning genom invandring och reproduktion efter hand ersättas av en mörkhyad, muslimsk sådan. Härav oron över låga födelsetal i västvärlden – även detta ett ämne som Elon Musk ofta twittrar om.

Vår existens står på spel, menar man – den västerländska civilisation som kan spåras tillbaka till Grekland och Rom. Att en svart skådespelare gestaltar Helena, själva sinnebilden för kvinnlig skönhet i de homeriska ursprungseposen, uppfattas enligt denna tankegång som ett symptom på woke-Hollywoods flathet och som ett hot mot västvärldens identitet.

Detta betyder naturligtvis inte att man är vitmaktanstruken om man ogillar Nolans rollbesättning, men det visar hur antiken också missbrukas politiskt. Det är ingen slump att slagord från Sparta syntes under stormningen av Kapitolium.

Ända sedan antiken har Homeros berättelser sjungits, nedtecknats, analyserats och omarbetats. Aischylos låter Klytaimnestra snarare än Aigisthos döda Agamemnon. I Euripides ”Helena” befinner hon sig i Egypten under trojanska kriget. Vergilius plockar upp sidokaraktären Aeneas och låter honom grunda Rom. Hos den isländske författaren Snorre Sturlasson härstammar asaguden Odin från Troja. Margaret Atwood ger i en roman Penelope huvudrollen. I Derek Walcotts ”Omeros” är Helena en vacker svart kvinna, och i Christopher Nolans film likaså.

Det är just detta som är kulturkanon – klassiska verk som lever, utvecklas och tolkas på nytt av varje generation.