Ingrid Elam: Péter Nádas ville gestalta det ingen annan lyckats med

Den ungerske författaren Péter Nádas har avlidit, 83 år gammal. Han räknades som en av Europas främsta prosaförfattare och var under flera år ett återkommande namn i Nobelprisspekulationerna. Hans författarskap kännetecknades av en unik förmåga att väva samman historia, politik och mänsklig intimitet.

Nádas föddes 1942 i Budapest. Hans föräldrar var judar och vänsteraktivister som överlevde andra världskriget genom att gå under jorden. Efter kriget blev de höga funktionärer i den kommunistiska regimen, men tog aldrig avstånd från sin övertygelse. Denna bakgrund kom att prägla hela hans författarskap, där frågor om makt, ideologi och människans villkor ständigt återkommer.

Hans första roman, ”Slutet på en familjeroman”, skrevs 1968 men kunde inte publiceras förrän 1977. I verket ”Minnesanteckningarnas bok” från 1994, som omfattar över 800 sidor, vävs tre tidsplan samman: sekelskiftets nordtyska kust, Ungern under 1950-talet med Stalins död och revolutionen 1956 som viktiga hållpunkter, samt Östberlin efter 1968. Det är ett verk som rör sig bortom det rent politiska och i stället utforskar en fysisk och sinnlig existens.

I sitt stora romanbygge ”Parallella historier” återkommer teman som diktaturens inverkan på mänskligt beteende och Europas oläkta sår efter Förintelsen. Nádas närmade sig historien som en upptäcktsresande, ständigt på jakt efter tonfallsskiftningar och till synes obetydliga detaljer som kunde avslöja tillvarons verkliga natur. Hans sätt att skildra kroppar, sexualitet och lukter utan att bli spekulativ var banbrytande inom europeisk prosa.

2017 publicerade Nádas självbiografin ”Illuminerade detaljer”, skriven i romanform. Verket har jämförts med Marcel Prousts stora romansvit, där jaget framstår som en iakttagare som lyssnar och betraktar utan att själv stå i centrum. Självbiografin är unik i sitt sätt att kompromisslöst blotta historiens brott och hur de påverkade hans egen familj fram till 1956.

Hans sista roman, ”Skräckhistorier”, utspelar sig i en liten ungersk by under 1960-talet och framstår inledningsvis som en komisk historia. Men berättelsen glider successivt över i tragik, där byns utstötta till slut går under utan att kollektivet reagerar. I detta verk framträder Nádas humor tydligast – en humor som söker sig mot djupet och insikten om livets absurditet.

Genom hela sitt författarskap vägrade Nádas att skildra själva förintelsen i konkreta scener. Han ansåg att vissa skeenden inte får fantiseras kring. I stället kunde han skildra en judisk virkeshandlare som 1942 försöker sälja sin rörelse och med uppbyggliga berättelser övertyga sin mentalsjuka hustru om att de måste lämna Ungern – en berättelse som säger mer om förintelsens mekanismer än någon direkt skildring skulle göra.