Inte lika läskigt som på film när ”The shining” blir opera

Skräckklassikern ”The Shining” har flyttat till operascenen. På Malmö Opera möter berättelsen om isolering och vansinne ett nytt format. I en recension i Dagens Nyheter konstateras att uppsättningen tonar ner rysarna till förmån för en berättelse om socialt arv och manlighetens inre demoner.

Berättelsen om Jack Torrance är välkänd. Han tar med sig sin fru Wendy och sonen Danny till Overlook Hotel, där han ska arbeta som vintervakt. Hotellet är avskuret från omvärlden av snö, och snart visar det sig vara en plats där det förflutnas våld tränger in i nuet. Sonen Danny har övernaturliga förmågor; han ”glänser”, i betydelsen att han anar det onda som vilar i byggnaden. Det som börjar som en chans till en ny start slutar i mardröm.

Stephen King publicerade romanen 1977, men det var Stanley Kubricks filmatisering från 1980 med Jack Nicholson som gjorde historien till en milstolpe inom skräckgenren. Kubrick skapade en kylig och visuellt suggestiv film vars scener etsat sig fast i filmhistorien – inte minst den berömda scenen när Nicholson bryter upp badrumsdörren med en yxa. King har själv varit kritisk mot filmen och menat att Kubrick fokuserade för mycket på det övernaturliga och för lite på familjehistorien.

Operaversionen följer en annan väg. Den är skriven av den amerikanske tonsättaren Paul Moravec och librettisten Mark Campbell, båda med Pulitzerpris på meritlistan. Verket hade världspremiär 2016 på Minnesota Opera och har setts som ett av de mer ambitiösa försöken att föra samman skräck och opera. Moravec och Campbell utgår från Stephen Kings roman och låter musiken ta plats där filmens bilder annars skulle dominera.

I Malmö-uppsättningen blir den ansatsen tydlig. I stället för hotellets korridorer och chockeffekter förflyttas handlingen in i Jacks medvetande. De musikaliska monologerna ger plats åt tvivel, minnen och ilska. Socialt arv är ett återkommande tema: hur våld och destruktivitet förs vidare mellan generationer och hur Overlook Hotel blir en symbol för de sprickor som finns i mansrollen.

I operan skildras Jacks förhållande till sitt förflutna med en särskild närhet. Hans pappas våld anas i bakgrunden, och rädslan för att upprepa samma misstag blir en drivkraft. Det sociala arvet är inte bara en fond; det är kärnan i dramat. Uppsättningen undersöker hur en människa kan bryta eller föra vidare destruktiva mönster.

Det innebär att föreställningens starkaste ögonblick inte är de som är mest skrämmande. Ingen scen i operan försöker konkurrera med Jack Nicholsons ursinne i filmen. I stället är det den stilla desperationen och ögonblicken när Jacks fasad brister som bär uppsättningen. DN:s recensent beskriver det som att skräcken förvandlas till en humanistisk berättelse om socialt arv och manlighetens inre demoner.

Att flytta en filmklassiker till operascenen är en växande trend. Operahus över världen söker berättelser med publikt genomslag och hoppas samtidigt locka besökare som annars inte väljer operahuset. Men valet innebär också en risk: en älskad film för med sig en mängd bilder och förväntningar som en scenproduktion inte kan leva upp till på samma sätt. Med ”The Shining” har Malmö Opera tagit den risken. Resultatet är en föreställning som snarare vill diskutera människans mörker än att bara återskapa en mardröm.

Internationellt har filmbaserade operor blivit allt vanligare. Howard Shores ”The Fly”, med utgångspunkt i David Cronenbergs skräckfilm, är ett tydligt exempel på hur genren har tagit plats på operascenen under 2000-talet. Malmö-uppsättningen av ”The Shining” kan ses i samma tradition, men den har också en egen profil. Genom att låta det övernaturliga stå tillbaka till förmån för familjedramat visar den att en känd historia kan förnyas när den berättas med andra medel.

Malmö Opera har etablerat sig som en scen med bred repertoar, från musikaler och klassiska verk till samtida nyskrivna operor. Uppsättningen av ”The Shining” bekräftar den linjen. Den visar att ett välbekant ämne kan bli något annat när det förflyttas till en ny konstform. För publiken handlar det om att möta en ikonisk berättelse utan att veta exakt var nästa dörr ska öppnas.