Isabelle Ståhl: Går det att upplösa auktoriteten i terapin?

I en ny bok undersöker relationen mellan patient och läkare inom psykiatrin

I boken ”Hela människor” tar idéhistorikern Cecilia Riving ett ovanligt grepp om den svenska psykiatrins historia. Hon studerar mötet mellan behandlare och patient från sent 1700-tal fram till 1924, med fokus på själva relationen – ett perspektiv som ofta hamnar i skymundan i psykiatrihistoriska studier där institutioner och teorier vanligtvis står i centrum.

Riving lyfter fram en nästan bortglömd hermeneutisk tradition inom psykiatrin – uppfattningen att läkaren inte bara ska registrera symtom utan också försöka tolka patientens livsvärld. Denna inriktning har filosofiska rötter hos bland annat Hans-Georg Gadamer, som på 1960-talet beskrev medicinen som en tolkande praktik som kräver lyhördhet och öppenhet inför det okända – en form av praktisk visdom snarare än teoretisk kunskap.

Den hermeneutiska traditionen har länge konkurrerat med en mer teknisk och biologiskt orienterad medicin, där sjukdomar främst förstås som kroppsliga störningar snarare än som erfarenheter. Men även inom den tolkande medicinen har det funnits motstridiga synsätt på vad relationen mellan psykiater och patient egentligen innebär.

Den svenske läkaren Poul Bjerre (1876-1964) utvecklade i början av 1900-talet ett alternativ till psykoanalysen. Han vände sig mot Freuds ideal om neutralitet och tystnad, vilket Bjerre menade lämnade patienten ensam. Istället utvecklade han psykosyntesen för att frigöra ”förnyelsens krafter” genom tillit, hypnos och suggestion. Bjerres vision var att terapeuten skulle fungera som en vägvisare snarare än en spegel.

I både konflikten mellan biologisk och hermeneutisk medicin och i de inre striderna inom den tolkande traditionen återkommer samma grundfråga: vad är det egentligen som verkar i behandlingen? Är det metoden, teorin eller själva mötet som har läkande effekt?

I journaler och handböcker finner Riving spår av behandlare som genuint lyssnade och försökte förstå patientens verklighet. Filosofen Karl Jaspers beskrev i början av 1900-talet hur den psykiskt sjukes värld inte kunde reduceras till neurobiologi. Enligt Jaspers uppstod förståelsen i det han kallade ”existentiell kommunikation”: en rörelse mot patientens horisont utan att den egna perspektivet går förlorat.

Rivings studie blottlägger också hur djupt maktstrukturer, missförstånd och projektioner har genomsyrat relationen mellan psykiater och patient genom historien. Hon ställer den viktiga frågan: Vad händer när viljan att förstå glider över i viljan att ordna, kategorisera och tygla?

Ett skrämmande historiskt exempel på detta är den animala magnetismen på 1700- och 1800-talen, en företeelse som får nya tolkningslager i vår AI-dominerade samtid. Franz Mesmer, som gav namn åt ”mesmerismen”, hävdade att människan styrdes av en osynlig ”magnetisk vätska” som kunde balanseras genom en magnetisörs ingripande. Patienten försattes i ”magnetisk sömn” medan magnetisören strök händerna över kroppen och talade med låg röst.

Behandlingsrummen var rituellt laddade med draperier, mattor, musik från glasharmonika, rep och metallstänger som ansågs leda det magnetiska kraftfältet. Patienter hamnade ofta i förändrade medvetandetillstånd med skakningar och konvulsioner, vilket tolkades som en reningsprocess.

I dessa iscensatta rum uppstod idén om ”rapport” – en intensiv, ofta asymmetrisk själslig förbindelse. Läkaren Christoph Wilhelm Hufeland jämförde den med relationen mellan en gravid kvinna och hennes foster. Den svenske läkaren Pehr Gustaf Cederschjöld beskrev den ”fullkomliga tillit” patienten kunde känna till hans ord, så djup att hon grät av lättnad när han förklarade henne frisk.

Rapporten var ett nära symbiotiskt tillstånd där patienten följde magnetisörens röst och blev okänslig för andra intryck. I teorin kunde relationen vara ömsesidig, men i praktiken innebar den ofta en utplåning av patientens självständighet. Denna historiska praktik visar hur farlig drömmen om total förbindelse kan vara – den leder inte till läkning utan till en form av utplåning.

Visionen om fullständig förståelse är inte begränsad till 1800-talets själsläkare. Den återkommer i dagens terapikultur och i digitala sammanhang som utlovar total validering och förståelse. Det handlar om en längtan efter att bli sedd på djupet, att någon eller något ska kunna följa ens inre rörelser, känna av det man själv inte kan formulera.

I dag omges vi av system som utlovar just detta – AI-system som ChatGPT som kan spegla, ordna och formulera tankar på sätt som ibland liknar en själslig förbindelse. Men det är en kontakt utan relation, ett språk utan erfarenhet. Även om tekniken är skicklig på att imitera förståelse sker mycket av det som är värt att kallas mänsklig kontakt på ett helt annat plan än det rent språkliga.

Mellan raderna i Rivings bok framträder en djupare fråga: kanske är det inte främst tolkningen vi längtar efter i terapin eller i mötet med AI – utan närvaron av en annan varelse, vissheten om att någon faktiskt är där med oss. I en tid då många söker kontakt men där verkligt lyssnande ofta betraktas som alltför tidskrävande eller kostsamt, blir Rivings historiska utforskning av det terapeutiska mötet särskilt angelägen.