När demokratins väktare tiger – världens reaktioner på Trumps agerande
I en handling som borde ha skakat världssamfundet i dess grundvalar har USA:s president Donald Trump låtit specialstyrkor bryta sig in i den venezuelanske presidenten Maduros hem, där både presidenten och hans fru tagits tillfånga. Samtidigt gör Trump anspråk på Venezuelas omfattande oljetillgångar. Aktionen är utan historiskt motstycke i modern tid.
Detta är dock inte första gången USA agerar hänsynslöst mot svagare nationer. Kuppen i Chile 1973, med dåvarande utrikesminister Henry Kissingers godkännande, ledde till massdöd och tortyr – allt för att säkra kontrollen över världshandeln med koppar. George W. Bush attackerade Irak 2003 trots massiva protester världen över, med konsekvenser som fortfarande märks två decennier senare.
Trumps senaste agerande är emellertid än mer anmärkningsvärt. Det handlar inte om en traditionell krigshandling utan snarare om något som liknar ren brottslighet – kidnappning och stöld utförd på statlig nivå. Den amerikanske presidenten agerar som en simpel förbrytare, vilket väcker frågan om hur en sådan person kunnat bli världens mäktigaste ledare.
Det mest slående är dock inte Trumps handlingar i sig – hans gränslöshet förvånar inte längre – utan världens lama reaktioner. Här har några av den internationella rättens mest fundamentala principer krossats. Varje nation är suverän inom sina gränser, och endast landets egna invånare har rätt att avsätta sina ledare. Att kidnappa en annan nations statsöverhuvud är utan motstycke, och att förklara vederbörande som brottsling utan rättslig prövning strider mot all rättsuppfattning.
Visst har protester hörts, men endast med små bokstäver. Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard har försiktigt påpekat att folkrätten måste respekteras och att hon inte ser någon grund för USA:s räd. Hon försäkrar att hon ”noga följer utvecklingen”, men längre än så sträcker sig inte kritiken.
Denna krypande försiktighet bottnar i rädsla. Tidöregeringen vill till varje pris undvika att provocera Trump. Inte heller vill regeringspartierna utmana sitt stödparti Sverigedemokraterna, vars partiledare Jimmie Åkesson betraktar Trump som en förebild på världsscenen. Oppositionen har inte heller höjt rösten nämnvärt – Morgan Johansson har uttalat sig något tydligare, men ingen har tagit debatten till nästa nivå.
Det verkar som om världen redan accepterat en ny världsordning där den starkares rätt är allrådande. Trump är starkast globalt, Putin inom sin sfär och Xi Jinping inom sin. Alla kommer de att fortsätta annektera vad de anser tillhöra dem, medan världssamfundet mumlar missnöjt men knappast mer än så.
Till skillnad från tiden före Irakkriget, då miljontals människor demonstrerade världen över, ser vi idag inga stora protesttåg. Världen rycker på axlarna. Det som ansågs otänkbart för bara några år sedan har blivit dagens verklighet.
Vi har blivit fega. Vi vågar inte ens höja rösten av rädsla för den laglöse brottslingen som styr världens mäktigaste nation. Denna feghet, bristen på mod, är föraktlig. Redan Aristoteles lyfte modet som en av kardinaldygderna, med fegheten som dess motsats.
Ändå viker vi undan med missnöjda mummel. Det spelar ingen roll att vi är svagare än den amerikanske presidenten – våra förfäder stod upp mot historiens tyranner trots att de också var svagare.
Vi kan inte hindra dessa maktmissbruk, men vi kan markera vad som är rätt och rimligt. Så upprätthåller vi ett rättsmedvetande. Det är ingen slump att principen om staters suveränitet vuxit fram – även när regimer är förkastliga måste de hanteras inom folkrättens ramar. Detta är den princip Trump brutit mot på det mest flagranta sätt.
Samma försiktighet och passivitet ser vi i den svenska migrationspolitiken. Som författaren Niklas Rådström nyligen påpekade pågår utvisningar under brutala och förnedrande former av människor som uppfyller alla krav på goda medborgare. Migrationsminister Johan Forssell verkställer i praktiken Sverigedemokraternas krav, och det sker utan högljudda protester från allmänheten.
Vi borde höja våra röster, men istället förblir vi tysta. Vi är fegisar i en tid som kräver civilkurage.
