Jesper Högström: Inget är så böjligt som en fotbollspolitikers ryggrad

I veckan kom uttalandet som skakat fotbollsvärlden. FIFA-presidenten Gianni Infantino öppnade dörren för Rysslands återkomst till internationell fotboll, trots landets pågående anfallskrig mot Ukraina. Uttalandet har väckt starka reaktioner i fotbollskretsar runt om i Europa, särskilt i länder som Sverige som står solidariskt med Ukraina.

”Fotbollen står över politiken,” var kärnan i Infantinos argumentation – en hållning som har djupa historiska rötter inom FIFA. När andra världskriget bröt ut 1939 och det internationella fotbollsutbytet upphörde, skickade dåvarande FIFA-generalsekreterare Ivo Schricker ett cirkulärbrev där han beklagade att idrottens grundläggande värden – ”pacifism, solidaritet och vänskap mellan nationer” – hade åsidosatts. Han uttryckte också ”FIFAs brinnande önskan att se den nuvarande konflikten avslutad så snart som möjligt”.

Dessa formuleringar mötte då hårt motstånd från italienaren Giovanni Mauro, Mussolini-medarbetare och FIFA-styrelsemedlem, som krävde att meningarna skulle strykas. Enligt Mauro borde FIFA ”avhålla sig från alla slags politiska uttalanden”.

Parallellerna mellan dåtid och nutid är slående. Samma retorik om sportens neutralitet har använts både under fascismens tid och i dagens geopolitiska spänningar. Men historien visar på dubbelmoralen i detta påstådda opolitiska förhållningssätt.

Trots sitt tal om fotbollens opolitiska natur, samarbetade Mauro entusiastiskt med Mussolini för att förvandla fotbolls-VM 1934 till ett gigantiskt propagandaspektakel för fascismen. På samma sätt har Infantino, trots sin påstådda neutralitetslinje, nyligen delat ut ett ”fredspris” till Donald Trump och uttryckt FIFAs helhjärtade stöd till Trumps ”fredsråd”. Detta skedde anmärkningsvärt nog efter att Trump hotat Danmarks suveränitet över Grönland.

”Fred”, liksom ”politisk neutralitet”, är begrepp lika rörliga som en fotboll och lika böjliga som en fotbollspolitikers ryggrad i maktens korridorer.

Infantinos senaste utspel om Ryssland kommer inte som en överraskning för många observatörer. Efter utdelningen av ”fredspriset” till Trump, var öppningen mot Ryssland ett logiskt nästa steg i FIFAs alltmer kontroversiella hållning till internationella konflikter.

Beslutet aktualiserar frågan om hur europeiska fotbollsförbund, inklusive det svenska, ska förhålla sig till FIFA och kommande mästerskap. Särskilt VM 2026, som arrangeras i USA, Kanada och Mexiko – ett mästerskap som nu allt tydligare kopplas ihop med både Trumps administration och en potentiell normalisering av relationen till Ryssland trots dess aggression mot Ukraina.

Svenska Fotbollförbundets position i denna fråga blir allt viktigare. Ordförande Simon Åström har ännu inte kommenterat Infantinos uttalande, men pressen ökar på förbundet att ta ställning. Sverige har traditionellt stått för värderingar om demokrati och mänskliga rättigheter i internationella sammanhang, och många fotbollssupportrar förväntar sig ett tydligt ställningstagande.

Frågan om en eventuell bojkott av VM 2026 blir alltmer relevant, inte bara för Sverige utan för flera europeiska nationer som stödjer Ukrainas kamp. En sådan bojkott skulle vara ett kraftfullt ställningstagande mot FIFAs opportunistiska hållning i förhållande till internationella konflikter.

Det står klart att FIFA, under Infantinos ledning, fortsätter en tradition av selektiv ”neutralitet” som i praktiken ofta gynnar auktoritära regimer. Genom att öppna dörren för Rysslands återkomst till internationell fotboll, samtidigt som landets aggression mot Ukraina fortsätter, har FIFA återigen visat att organisationens påstådda neutralitet i själva verket är djupt politisk.

För svensk fotboll innebär detta ett avgörande ögonblick. Ska man acceptera FIFAs linje eller ta ställning för de värderingar som Sverige traditionellt har försvarat på den internationella arenan? Simon Åströms och Svenska Fotbollförbundets svar på denna fråga kommer att definiera svensk fotbolls position i en allt mer komplex och polariserad fotbollsvärld.