Det omfattande Ravensbrückarkivet – en unik tidskälla från Förintelsen

Det påstås ofta att ”snart finns det inga kvar som kan vittna om Förintelsen”, med en underförstådd oro att dessa fruktansvärda brott kan falla i glömska. Även om de överlevande nu lever sina sista år, finns det i själva verket enorma arkiv av vittnesmål bevarade för framtida generationer.

I USA lagrar Shoah Foundation i Los Angeles över 50 000 dokumenterade vittnesmål, medan Holocaust Memorial Museum i Washington hyser ytterligare tiotusentals berättelser. Förintelsemuseet Yad Vashem i Jerusalem har samlat vittnesmål från 131 000 överlevande, dokumenterade på mer än 200 miljoner sidor.

Utmaningen med många av dessa vittnesberättelser är dock tidsavståndet till händelserna. Efter den amerikanska TV-serien ”Holocaust” från 1976 ökade intresset för överlevandes berättelser markant, men vittnesmål insamlade decennier efter kriget har oundvikligen färgats av tidens gång och andra faktorer. Som med alla vittnesutsagor gäller principen att ju närmare i tid till händelsen, desto större trovärdighet.

I detta sammanhang framträder Ravensbrückarkivet i Lund som särskilt värdefullt. Trots att det endast omfattar omkring 500 vittnesmål, anses det vara en av de mest tillförlitliga källorna till förstahandsberättelser från de tyska koncentrationslägren.

Arkivet skapades på initiativ av den polske forskaren Zygmunt Lakocinski, verksam vid Lunds universitet sedan 1934. År 1946 samlade han en grupp bestående av nio personer för att genomföra djupintervjuer med överlevande från framförallt kvinnolägret Ravensbrück, som hade börjat anlända till Sverige redan våren 1945.

Det unika med intervjuarna var att de själva var före detta koncentrationslägerfångar med akademisk bakgrund. Denna gemensamma erfarenhet skapade en särskild förtroendebas som fick många tveksamma vittnen att berätta om upplevelser de annars helst ville glömma eller förtränga.

En nyproducerad dokumentärfilm, ”Vittnena som fällde bödlarna”, följer arkivets dramatiska historia. Filmen är skapad av Malmöfilmaren Magnus Gertten tillsammans med fotografen Caroline Troedsson och researchern Sebastian Claesson, och visas på SVT. Berättelsen följer det länge bortglömda arkivet, som numera är utnämnt till världsminne av UNESCO.

Dokumentärfilmen, vackert fotograferad och med en imponerande ljudläggning av Magnus Jarlbo och Cicely Irvine, avslöjar en spännande och dramatisk historia. Under 1946–47 började Lakocinski oroa sig över sitt arkiv när polska myndigheter, nu under sovjetiskt kommunistiskt styre, visade intresse för materialet. För att skydda de känsliga vittnesmålen från att hamna i fel händer valde han att frakta hela samlingen till USA med en 50-årig hemligstämpel.

Det var först i mitten av 1990-talet som arkivet återvände till Sverige och Lund, där det sedan har digitaliserats och analyserats av arkivarier och historiker. Materialet innehåller ovärderliga förstahandsvittnesmål insamlade i nära anslutning till befrielsen.

Filmen presenterar också unikt bildmaterial från de Ravensbrücköverlevandes ankomst till Malmö. I en särskilt gripande scen känner Malmöbon Jadwiga Kurowska igen sin egen mor på arkivfilmer när hon, med ett leende, tar sina första steg på svensk mark i Malmö hamn.

Dokumentären spårar dessutom flera personliga berättelser fram till vår tid, mer än 80 år senare, med resor till både Warszawa och Tel Aviv för att möta ättlingar till överlevande.

Trots att filmen ibland kan upplevas som något fragmentarisk i sitt berättande, vilket stundtals gör det utmanande att följa alla personporträtt, erbjuder den en djupt värdefull inblick i ett av världens viktigaste arkiv över Förintelsen. Den belyser särskilt vikten av tidiga vittnesmål och det extraordinära arbete som gjordes för att bevara dessa berättelser för framtiden.

Dela.

16 kommentarer

Leave A Reply