Johan Heltne: När en kärleksrelation till tog slut började jag undra om min blick var korrumperad

En personligt hållen essä om skönhet, ensamhet och längtan efter mänsklig kontakt har väckt uppmärksamhet i svensk kulturjournalistik. Texten, som utgår från författaren Inger Edelfeldts roman ”Skönheten”, utforskar komplexa teman kring attraktion, isolering och vad som händer när människor definieras av sitt yttre.

Berättelsen tar sin utgångspunkt i en filmupplevelse för ett decennium sedan. När skribenten såg ”Blade runner 2049” blev han oväntat fascinerad av en scen där Ryan Goslings karaktär, en biologiskt framställd polis i ett dystopiskt Los Angeles, möts av ett hologram när han kommer hem – en stereotypt vacker kvinnofigur som sköter hushållet och fungerar som damsällskap.

Efter biobesöket erkände skribenten för sina vänner att ett sådant liv, med en AI-hologram-flickvän, kanske skulle vara något att föredra. Inte nödvändigtvis för att det skulle göra honom lycklig, utan för att skenet av en relation och närhet till en viss sorts skönhet skulle vara bättre än den förtvinande ensamhet han då befann sig i.

Detta minne väcktes till liv vid läsningen av Edelfeldts roman, där huvudpersonen Laura lever tillsammans med den yngre och mycket vackre Bertil. Laura funderar över myten om Pygmalion, konstnären som skapar en perfekt staty av en kvinna som sedan kommer till liv när han förälskar sig i henne. För Laura blir myten både en spegel av hennes egen relation och en fundamental fråga: Vad händer i mötet med det iögonfallande vackra? Vad gör det med en människa?

Paralleller dras också till tv-versionen av Evelyn Waughs ”Brideshead Revisited”, där en scen beskrivs mellan karaktärerna Charles och Sebastian i Venedig. En älskarinna konstaterar där att de två männen är förälskade på ett ungdomligt och omoget sätt, med observationen att för känsliga pojkar är den första nära vännen också den första kärleken.

Skribenten reflekterar över sin egen ”Sebastian” – en vän han träffade sommaren han fyllde sexton år. Denne vän beskrivs som magnetiskt vacker, med axellångt solblekt hår, en elitidrottares kropp och ett ljus som strålade från ansiktet. Efter en uppväxt i ensamhet, där skribenten mest hade iakttagit världen på avstånd utan att tillhöra något ”coolt gäng” eller få romantisk uppmärksamhet, befann han sig plötsligt helt nära den upplysta plats där livet pågick.

Detta blev början på ett mönster – en fortsatt sökan efter det där ljuset och skimret som med sin dragningskraft gjorde det tillräckligt att bara betrakta, så länge man fick vara nära. Denna dragning till det vackra skulle komma att forma skribentens kommande relationer och livserfarenheter.

I Edelfeldts roman framträder Laura som en ängslig person vars liv till stor del pågår på insidan, fyllt av ständiga analyser som ofta står i motsättning till varandra. Hon iakttar hellre än deltar. Inga kärleksrelationer har varat särskilt länge och inga barn har det blivit. Hon flyr in i fantasin, förklädd till ett litterärt översättningsarbete som aldrig riktigt blir av, och dagdrömmer om antika myter som ger henne en upphöjd livskänsla medan det vanliga livet framstår som torftigt.

Hennes blick på andra människor är sträng, och på sig själv – särskilt i åldrandet – skoningslös. Detta gäller i synnerhet blicken på det yttre, där Bertils ungdomliga skönhet fungerar som en fruktansvärd spegel av hennes egen åldrande kropp.

Efter att en tredje kärleksrelation tagit slut började skribenten själv undra om det var hans blick som var problemet. Han fattade beslutet att försöka förändra blicken, något som kunde tolkas som en form av botgöring men också som ett svar på rädslan att vara oförmögen till verklig kontakt. Detta ledde till en period av exil där han drog sig undan från vänner och kärleksrelationer i flera år.

Det var under denna tid, när ensamheten hade blivit djup, som biobesöket och fascinationen för hologramflickvännen inträffade och fick honom att inse omfattningen av sin isolering.

I romanen går åren även för Laura, i ett långsamt nedstigande i isolering trots att hon bor och lever med Bertil. De möttes av en slump på tunnelbanan, ett återseende eftersom hon varit hans privata engelsklärare många år tidigare. De flyttar snabbt ihop, men utan uttalade framtidsplaner. Hon lever i ljuset av hans skönhet, något hon upplever som en obegriplig nåd.

Bertil är till en början gåtfullt frånvarande, men det framkommer gradvis att han är nedbruten och deprimerad efter att hans hustru lämnat honom och sonen brutit kontakten. De glider isär, bort i varsitt vansinne. Till Lauras förskräckelse låter Bertil skägg och nackhår växa, börjar sova på soffan och slutar till sist att komma hem från jobbet, övernattar i stället i bilen.

Laura tolkar detta som att han är på väg att lämna henne. Hon söker fixerat efter tecknen på övergivandet, lika fixerat som hon står framför spegeln och förbannar sitt ansikte som hon upplever är alldeles för fult för någon så vacker som han.

Bokens djupare tema är allmängiltigt trots att åldrandet och Lauras position som kvinna är viktiga aspekter. Det handlar fundamentalt om ensamheten och hur den sätter sig i oss som en kramp. Frågan väcks om Laura borde ha sökt andra impulser än de som skönhet väcker.

När Bertil till sist reser bort utan att säga när eller om han kommer tillbaka, kan Laura inte hindra sig från att skriva till honom, men han svarar inte. Då, på romanens sista sida, händer något: för ett ögonblick öppnar sig den annars så kontrollerade Laura och formulerar vad hon egentligen önskar sig för svar – ord om att hon varit duktig, att hon klarat av allt och att det ska bli bra i framtiden.

Essän landar i reflektionen att vår tids syn på vad som är vackert må vara sjuklig, men att etiken inte föregår estetiken. Känslan kommer före tanken, alltid. Det är ytan vi möter först, och inför det mötet är vi inte fria.

Lauras problem är inte att hon dras till skönhet eller vill vara vacker själv. Det är i grunden en naturlig längtan efter ett liv som väcker känslor, och därför en längtan som bokstavligt talat är livsviktig. Däremot måste det i det sköna finnas något verkligt levande, något som inte bara är en spegling av en själv. Man kan inte, som Pygmalion, älska något dött till liv. Skönheten måste vara vid liv redan från början – bara då kan den bryta igenom ensamheten.