Regissören Rickard Günther är död

Teaterregissören Rickard Günther har avlidit efter en kort tids sjukdom. Han blev 65 år gammal. Günther var under flera decennier en av de mest tongivande profilerna inom svensk teater, med en karriär som sträckte sig från den fria teaterrörelsens 1980-tal till de stora institutionerna under 2000-talet.

Hans konstnärliga hemvist fanns länge på Teater Galeasen i Stockholm, där han regidebuterade under 1980-talet. Det stora genombrottet kom 1987 med uppsättningen ”Sakrament”, fritt efter två texter av Lars Norén. Samarbetet med Norén, som under denna tid dominerade den svenska teaterdramatiken, blev början på en lång och framgångsrik bana för Günther.

Redan 1986 hade han gjort avtryck med ”Baal” av Bertolt Brecht på Galeasen. Den fria teatern var då en grogrund för experimentella uttryck, och Günther tillhörde dem som bidrog till att göra Galeasen till en internationellt uppmärksammad scen för nyskriven och gränsöverskridande teater.

Under 1990-talet klättrade Günther in i den etablerade teaterns finrum. 1995 satte han upp Tony Kushners ”Angels in America” på Stockholms stadsteater. Pjäsen, som skildrar 1980-talets USA och aidsepidemin, blev en av teaterns stora händelser. Flera bedömare lyfte fram hur Günther lyckades ta med sig den råa och fysiska formspråk från Galeasen till en av stadens största scener, utan att tappa den udd som gjort honom unik.

Två år senare, 1997, stod han för invigningen av Dramatens Elverket med ”The Black Rider” – verket av William S. Burroughs, med musik av Tom Waits. Uppsättningen blev ett tydligt exempel på Günthers förmåga att förena litterär tyngd med en undergroundestetik som var hans signum. Elverket var vid den tiden tänkt som en scen för yngre publik och nya uttryck, och Günther kom att bli en viktig del av dess identitet.

Skådespelaren Ingela Olsson arbetade med honom på Galeasen under 1980- och 1990-talen. Hon medverkade även i hans uppsättning av Sara Stridsbergs ”Konsten att falla” på Elverket 2015. Olsson beskriver Günther som en av de mest avgörande personerna i hennes yrkesliv.

– Han har haft en oerhörd påverkan på svenskt teaterliv och en helt avgörande betydelse för mitt eget skådespeleri, säger hon och fortsätter:
– Det är fortfarande så när jag jobbar att jag alltid kommer till en punkt där jag frågar mig själv: Vilket val hade Rickard velat se här?

Olsson betonar att Günthers tidiga uppsättningar var banbrytande och att han, även när han tog klivet in på de större scenerna, behöll den kärna som hon beskriver som rå och punkig.

– Han hade en förmåga att hitta det vackra i det fula, med ett absolut gehör för autenticitet, säger hon.

Günthers sena karriär rymde också starka uppsättningar av samtida dramatik. Hans 2015-års arbete med Stridsbergs text på Elverket visade att han fortfarande kunde förnya sig, långt efter att han etablerat sig som en av landets främsta regissörer.

2005 tilldelades han Svenska Dagbladets teaterpris, Thaliapriset, för uppsättningarna ”Prinsessdramer” på Galeasen och ”Jag är min egen fru” på Stockholms stadsteater. Det senare verket, Doug Wrights pjäs om den tyske antikhandlaren Charlotte von Mahlsdorf, blev en av Günthers mest hyllade. Uppsättningen visade hans förmåga att gestalta komplexa människoöden med både värme och politisk skärpa.

Teaterförläggaren Berit Gullberg Thörnqvist, en nära vän till Günther under många år, är en av många i teatersverige som nu sörjer honom.

– Han blev bara 65 år. Det var alldeles för tidigt. Det är fel mot honom som människa och fel mot svensk teater, som behöver begåvade regissörer. Han hörde till de absolut bästa, med integritet och stor kunskap. Det är en stor förlust för svensk teater, säger hon.

Hon berättar också om den särställning han hade bland yngre teaterarbetare. För några år sedan fick teaterskoleelever frågan om vilken regissör som betytt mest för svensk teater. Svaret blev Suzanne Osten och Rickard Günther.

Rickard Günther avled under natten till fredagen efter en kort tids sjukdom. Han blev 65 år.