Sarkozys juridiska problem fördjupar klyftan mellan franska eliten och folket

I Frankrike vaknar invånarna återigen till meddelanden om en storstrejk. Denna gång är det skolbespisningen, fritidspedagogerna och vilrumspersonalen – de som tar hand om trötta treåringar under eftermiddagsvilan – som lägger ner arbetet. För många familjer skapar detta påtagliga utmaningar i vardagslivet.

Mitt i höstens strejkvåg finns ett tröstande perspektiv: att inte vara Nicolas Sarkozy. Den förre franske presidenten dömdes nyligen till fem års fängelse, ett återkommande inslag i fransk politik nästan lika pålitligt som landets regelbundna arbetsnedläggelser. Även om Sarkozy tidigare fällts för korruption blir detta första gången han faktiskt riskerar att avtjäna fängelsestraff.

Sarkozy valdes 2007 till president med löften om hårdare tag mot invandring från Mellanöstern och brottslighet – två fenomen han konsekvent haft svårt att särskilja. Domstolens utslag förra veckan fastställer att han gjorde sig skyldig till ”kriminell konspiration” genom att ta emot olagliga kampanjbidrag från Libyens dåvarande diktator Muammar Khaddafi inför valet.

Efter domstolsbeslutet framträdde Sarkozy tillsammans med sin hustru, den tidigare toppmodellen, skådespelerskan och sångerskan Carla Bruni. Han avfärdade domen som politiskt motiverad och orkestrerad av ”de som hatar” honom. Bruni stödde sin make fullt ut genom att på sociala medier skriva: ”Kärlek är svaret – hatet vinner aldrig”, ett överraskande banalt uttalande från en kvinna som tidigare beskrivit hur hon dolde Dostojevskij-romaner innanför pärmarna på modemagasin under sin karriär som modell.

Paret Sarkozy-Bruni har sedan länge representerat en särskild typ av fransk kändiselit. Bruni, som gifte sig med Sarkozy kort efter hans tillträde som president, har i intervjuer berättat om attraktionen till en man med ”nuclear power” och att hennes make ”nu har fingret på knappen”. Hon hade dessförinnan uppmärksammade relationer med bland annat Eric Clapton och Mick Jagger.

Brunis kontroversiella uttalanden innefattar även ett försvar för skådespelaren Gérard Depardieu mot anklagelser om sexuella trakasserier, där hon hävdade att ”när man attackerar Depardieu attackerar man konsten”. För några år sedan väckte hon också uppmärksamhet genom att bryta mot fotoförbudet vid författaren Michel Houellebecqs privata bröllop, då hon publicerade bilder av det nygifta paret på Instagram.

Trots alla kontroverser står hon nu vid sin makes sida i hans juridiska motgångar. Hon som tidigare gjort karriär av att omge sig med män på toppen av sina respektive fält, verkar nu beredd att följa Sarkozy även i nedgången. Vid hans domstolsframträdanden syns hon ofta iklädd ett symboliskt svart sorgflor, nästan som en tyst protest mot ett rättssystem hon vägrar erkänna legitimiteten hos.

Föreställningen om en ”djup stat” riggad mot etablissemanget är utbredd inom fransk politik, trots att anklagelserna ofta riktas mot personer som själva tillhör den politiska eliten. Jacques Chirac dömdes 2011 för korruption och Marine Le Pen är för närvarande förbjuden att ställa upp i nästa presidentval efter ekonomiska oegentligheter – båda under högljudda protester om sin oskuld.

Frankrike uppvisar ibland drag som påminner om latinamerikanska länder, där presidentkandidater antingen aspirerar på landets högsta ämbete eller sitter i fängelse – och i båda fallen åtnjuter betydande folkligt stöd.

Bara dagar efter domen mot Sarkozy meddelade borgmästaren i Nice, Christian Estrosi, att planerna fortskrider på att döpa torget framför stadens nya polisstation efter den dömde expresidenten. Sarkozy själv visade sig nyligen på VIP-läktaren under en fotbollsmatch med Paris Saint-Germain, där han utan problem umgicks med andra högt uppsatta personer.

Höstens omfattande strejker i Frankrike handlar officiellt om budgetnedskärningar i offentlig sektor. Men enligt sociologer representerar de också ett uttryck för en växande frustration hos befolkningen mot en privilegierad elit som skyddar varandra oavsett vad som händer. När vilrumspersonalen nu går ut i strejk är det inte bara en fråga om arbetsvillkor – det är ett tecken på att tålamodet med systemet håller på att ta slut.