Johanna Frändén: Det radikala med Robyn ligger inte i själva kåtheten

Musik som kulturell kompass: Robyn utmanar medelålderns normer

I en uppmärksammad debatt kring Robyns senaste album har flera röster höjts om vad som egentligen kan anses vara radikalt i dagens musiklandskap. Diskussionen tog fart efter att Johanna Frändén i Dagens Nyheter lyft fram hur både Robyn och Zara Larsson gjort betydande karriärmässiga uppoffringar för att försvara aborträtten i USA – något som kritiserats av andra kulturskribenter.

Robyns nya musik, som bland annat berör teman som gravida engångsligg och en öppen inställning till sexualitet, har beskrivits som ”drypande av integritet” – en beskrivning som väckt reaktioner i kulturdebatten. Särskilt Robyns uttalande om att vilja vara ”kåt på livet” har kommenterats från olika håll.

Det handlar emellertid om mer än bara provokativ text och sexuell frigjordhet. För många fyrtioåringar representerar Robyns inställning en frigörelse från de förväntningar som ofta kopplas till medelåldern, särskilt för kvinnor. I en tid då många jämnåriga upplever utbrändhet, depression och en ständig stress i balansen mellan familjeliv och karriär, erbjuder Robyn ett alternativt perspektiv.

”Det här är vad heterokvinnor i 45-årsåldern är: Utbrända, deprimerade, nojiga över en kropp som tappar sin spänst, oroliga över barn som inte beter sig som de borde, konstant irriterade på sin partner,” skriver debattören och pekar på den stereotypa bild som många medelålders kvinnor känner igen sig i.

Robyns karriär har präglats av ett kompromisslöst förhållningssätt till musikbranschen. Redan 1999 visade hon integritet när hon valde att inte släppa sitt album i USA på grund av landets abortpolitik. På liknande sätt har den yngre artisten Zara Larsson rapporterats ha tackat nej till tre miljoner dollar av samma anledning.

Debatten kring Robyns nya album belyser en större fråga om generationsskillnader i synen på kvinnlig sexualitet och livsval. Det är värt att notera att diskussionen om kvinnors rätt till sin egen kropp och sexualitet inte är ny – den tidigare generationen, som var ung när p-piller och abort legaliserades, kämpade redan då för dessa rättigheter.

I låten ”Blow my mind”, dedikerad till sin son, skriver Robyn: ”Straight up from my heart, you’re my number one/And hey, here’s the part, I’m still having fun.” Textraden illustrerar hur moderskapet och föräldraskap kan samexistera med en fortsatt livsglädje och passion för livet – något som inte alltid framhålls i den gängse bilden av föräldraskap.

Kritiker har invänt att individualismen som Robyn representerar inte längre är ett fruktbart frigörelseprojekt. Marcus Hägglund i Aftonbladet menar exempelvis att något ”radikalt på riktigt finns i den kristna frihetssynen” och talar om ”friheten i händer framsträckta i ödmjuk tacksamhet, i underkastelse, i gemenskap och ömsesidigt beroende.”

Men denna debatt om individualism kontra gemenskap missar kanske en viktig aspekt i Robyns konstnärskap. Hennes musik har alltid handlat om både sårbarhet och styrka, om att vara självständig samtidigt som man söker mänsklig kontakt – teman som återspeglas i låtar som ”Dancing On My Own” och ”Call Your Girlfriend”.

I en tid då kulturdebatten alltmer polariseras kring frågor om identitet och frihet, står Robyn som en intressant gestalt som både bryter mot och omfamnar olika kulturella förväntningar. För många fyrtioåringar, särskilt kvinnor, erbjuder hennes attityd en välkommen påminnelse om att livet inte behöver följa en förutbestämd mall – även efter fyrtio.

Denna debatt speglar större samhällsströmningar kring ålder, kön och föräldraskap i Sverige, där traditionella roller alltmer ifrågasätts samtidigt som många kämpar med att hitta nya, hållbara sätt att leva. I denna kontext blir kulturpersonligheter som Robyn inte bara musikskapare utan också symboler för olika livsval och värderingar.