En solig dag i sitt eget trädgårdsland blir en journalist stoppad av polis för ”misstänkt avvikande beteende”. Händelsen kastar ljus över en problematik som många människor med utländsk bakgrund känner igen – upprepade identitetskontroller utan tydlig anledning eller dokumentation.

Journalisten står på telefon med sin far när en robust man i svart huvtröja med texten ”FIGHTER” och en vingbeklädd dödskalle närmar sig. Mannen visar en polisbricka och kräver att få se legitimation. När journalisten frågar vad han har gjort för fel blir svaret kort: ”Du har ett misstänkt avvikande beteende.”

Situationen är absurd men samtidigt bekant. Journalisten försöker ”låta och se så svensk ut” som möjligt – det enda försvar han har. Polisen nämner droghandel i området och erkänner att kontrollen kan upplevas som kränkande, men insisterar på att få veta vem han är. Körkortet återlämnas snabbt. Kanske är det den småländska dialekten, den rakade hakan eller det svenska förnamnet som gör skillnad. I en parentes funderar han på hur annorlunda situationen hade kunnat bli om systrarna fått som de ville och han döpts till Mario istället.

För journalisten är detta ingen isolerad händelse utan en del av ett mönster. De gånger han inte kört en tjänstebil märkt med Dagens Nyheters logotyp har han regelbundet blivit stoppad. En gång stod han parkerad utanför DN:s lokaler när en polis rullade upp och ifrågasatte varför han befann sig där, samtidigt som hans efternamn uttalades som ”i en hostattack”. Rutinkontroller har skett när han kört hemifrån, när han köpt hamburgare, och när polisen följde efter hans bil hela vägen från en bokreleasefest på Skeppsholmen hem till förorten.

Vid det sistnämnda tillfället vågar han uttrycka sin frustration öppet: hur framgångsrik han än blir kommer polisen alltid lyckas förödmjuka honom. Ta bort yrket och det som återstår av honom är en avvikelse.

Men den här gången är situationen särskilt anmärkningsvärd. När han stoppar ner körkortet i plånboken inser han att hans fötter står på hans egen tomt. Mellan tomatplantorna, i hans eget hem. Fadern i telefonen frågar förvirrat vad han har ställt till med och varför polisen är efter honom.

Efteråt kan journalisten inte sluta fundera över vad ”misstänkt avvikande beteende” egentligen betyder. Han lär sig att det kan bero på situation, tidpunkt, sällskap, vissa klädstilar – han bar vit skjorta den dagen – eller underrättelser. Ingen av dessa faktorer verkar ha någon konkret grund i hans fall.

Han mejlar med en polischef för att ta reda på mer. En identitetskontroll i någon annans hem borde rimligen ha loggats. Men svaret han får är avslöjande: ”Vi kan inte hitta några händelser som dokumenterats rörande identifieringar med stöd av polislagen paragraf 14.”

När han frågar om den påstådda droghandeln som motiverade kontrollen blir svaret lika tomt: ”Jag har även kontrollerat om det pågått någon insats eller ingripande som skulle kunna förklara varför man frågat dig om id, utan att hitta något ärende med sannolik koppling till det.”

Ärendet avslutas och journalisten lär sig något viktigt: det finns inget tydligt dokumentationskrav på denna typ av kontroller. Polisen kan stoppa och kontrollera medborgare utan att behöva redovisa eller dokumentera skälen.

Denna brist på dokumentation och ansvarsskyldighet skapar ett system där kontroller kan utföras godtyckligt, utan möjlighet för drabbade att få klarhet i varför de stoppades eller att överklaga beslutet. För den som upprepade gånger utsätts för sådana kontroller blir effekten en känsla av att aldrig riktigt höra hemma, oavsett hur etablerad man är i samhället.

Journalisten avslutar med en reflexion: kanske är det hans ältande över händelsen som är det mest avvikande beteendet. Men frågan kvarstår – vad är egentligen misstänkt avvikande beteende, och vem bestämmer det?