I Sverige har en debatt om poesins roll i tider av global kris blossat upp på nytt. Det hela började när kulturskribenten Rasmus Landström i Aftonbladet riktade skarp kritik mot vad han kallar en våg av lekfull nonsenspoesi i den svenska litteraturen.
Enligt Landström sitter en grupp poeter, däribland Malte Persson och Isabella Nilsson, och ”fnittrar vid sina skrivbord” medan världen runt omkring rör sig i en oroväckande auktoritär riktning. Han pekar särskilt på USA, som han menar är på väg mot en ”1984-liknande autokrati”. Samtidigt sysslar andra poeter, som Jonathan Brott, Ali Alonzo och Elis Monteverde Burrau, med vad Landström kallar ”kvalificerat trams” – dikter om kommuner som lanserar ”nice indirekt solljus” eller dagsverser om kulturskribentbråk.
För Landström framstår denna poesi som harmlös och navelskådande, en sorts verklighetsflykt från de allvarliga politiska utmaningar som världen står inför.
Nu har Jonathan Brott svarat på kritiken och lyfter fram det han kallar ”den radikala potentialen i leken”. Brott menar att den lekfulla poesin inte ska ses som en flykt från verkligheten, utan som ett aktivt motstånd mot en allt mer enkelspårig världsordning.
”De senaste 20 åren av svensk poesi kan till stor del karakteriseras av historiens återkomst. Berättelser om exil, om krig, om utanförskap, om de dystopiska nynazistiska vindarna som blåser över Europa,” skriver Brott, men påpekar samtidigt att även en politiskt engagerad poet som Athena Farrokhzad i sin senaste diktbok ”Åsnens år” (2022) har vänt sig mot det absurda och humoristiska.
Brott tar stöd i Theodor Adornos essä ”Commitment” från 1962, där Adorno varnar för att alltför engagerad konst riskerar att bli propagandistisk och därmed förlora sin kritiska kraft. Brott tillägger också den personliga reflektionen att sådan konst ”också riskerar att bli jävligt tråkig.”
Debatten väcker grundläggande frågor om konstens roll i samhället och poetens ansvar i tider av politisk oro. Är det poetens uppgift att direkt adressera och motsätta sig auktoritära tendenser, eller kan det lekfulla och absurda i sig vara en form av motstånd?
Brott hävdar det senare och menar att den lekfulla poesin ”är ett försök att insistera på en mångbottnad, komplex, motsägelsefull grund i den mänskliga upplevelsen – och när den lyckas kan den vara en djupt antifascistisk gest.”
Han lyfter också fram en praktisk aspekt av diskussionen: den minskande läsningen och de krympande kulturanslagen. ”Är det inte då poetens roll att inse att någon faktiskt måste palla läsa det vi skriver?” frågar han retoriskt, och antyder att tillgänglighet och underhållningsvärde inte nödvändigtvis står i motsats till konstnärlig eller politisk relevans.
Avslutningsvis vänder Brott på kritiken och föreslår att Landströms anklagelser om ”tramsighet” kanske mindre är ett uttryck för oro än för avund: ”Kanske är kulturskribenten trött på att skriva hot takes – han vill också vara med och leka.”
Denna debatt speglar en bredare diskussion inom kulturfältet om hur konsten ska förhålla sig till en allt mer polariserad och politiskt laddad samtid. Ska poesin vara ett direkt verktyg för politisk förändring, eller ligger dess kraft just i förmågan att erbjuda alternativa sätt att se på världen – även genom lek och absurdism?
Frågan förblir öppen, men Brotts svar visar att även den till synes lättsamma poesin kan bära på djupt allvarliga ambitioner.
