Jonna Bornemark: Det behövs en politik som vågar se vår existentiella kris

Den 13 september går Sverige till val i en situation som kan beskrivas som en kollektiv existentiell kris. Trots detta har valdebatten i huvudsak handlat om hur olika samhällsgrupper kan få några extra kronor i plånboken, medan de verkligt avgörande frågorna hamnat i skymundan.

När politiken fastnar i frågan om vem som ska subventioneras eller beskattas mindre, förlorar den förmågan att tala om den större situation vi befinner oss i. Den ökade diskussionen om existentiell ohälsa är egentligen bara ett symptom på djupare liggande kriser som behöver adresseras.

Frågan som väcks är om det svenska samhället har glömt hur man kollektivt hanterar stora, avgörande existentiella frågor. Kanske hänger detta samman med att politiken verkar sakna verktyg för att diskutera ideologi på ett meningsfullt sätt.

## Från individuell till kollektiv kris

Inom filosofi och psykologi har existentiella kriser traditionellt förståtts som något som drabbar enskilda personer. Det handlar om situationer där grundläggande frågor måste omprövas: Vad är verkligt viktigt i mitt liv? Hur ska jag leva? Vem är jag?

Existensfilosofin har betonat att det är i dessa kriser, och i den ångest de medför, som människan möter sin egen mänsklighet. De innebär ett avlärande av normer som följs av gammal vana och ett icke-vetande som förbereder för att på nytt upptäcka vad som ger livet mening.

I dag är det tydligt att sådana kriser inte bara gäller individer utan också kan omfatta hela samhällen och kulturer. Vi står redan mitt i radikala omkastningar och orsakerna kan sammanfattas som miljökriserna, artificiell intelligens och demokratins ställning.

## Miljökrisernas existentiella dimension

Under lång tid har människan inte behövt reflektera över sin tillhörighet till fungerande ekosystem. Jorden har funnits där och gett det som behövs. Men steg för steg har jorden reducerats till naturresurser som finns till för människans bruk. Samtidigt har befolkningen ökat och konsumtionsmönstren intensifierats. Om alla jordens människor levde som svenskar i dag skulle fyra jordklot behövas.

Det mänskliga levnadssättet innebär att cirka en miljon arter bedöms vara hotade av utrotning, samtidigt som det resulterat i omvälvande klimatförändringar. Detta kan knappast förstås som något annat än en existentiell kris. Det sätt vi har levt på kommer vi inte kunna fortsätta med.

Frågan är om vi orkar möta denna existentiella kris och fråga oss hur vi ska leva istället. Kan vi få syn på oss själva som en del av naturen, som en del av fungerande ekosystem? Vilka blir vi då?

I en existentiell situation träder saker som tidigare tagits för givna fram på nytt. I radioprogrammet ”Fråga filosofen” i Filosofiska rummet frågade en lyssnare varför vi alls ska bry oss om kommande generationer, vad de har gjort för oss. En sådan fråga kan bara ställas när framtiden för vår civilisation, och för våra barn och barnbarn, inte längre är självklar.

## Teknikens roll och begränsningar

Vi är vana vid att lösa problem med hjälp av teknik, och det är ofta tekniken som lyfts fram som räddningen från miljökriserna. Men teknik skapas alltid utifrån de frågor som anses viktiga, och den teknikkultur vi har är formad utifrån andra frågor och begär än de som samtidens kriser väcker.

Relationskrisen med den övriga naturen kan inte lösas med samma tankesätt som krisen föddes ur. Människor behöver genomleva den existentiella krisen för att kunna omformas och därmed också forma om tekniken. Frågan är inte om tekniken kan lösa våra problem, utan vilka vi måste vara för att kunna skapa en annan teknik.

Att tekniken formar oss blir tydligt inte minst i vår nya skärmtillvaro som i allt högre grad påverkas av artificiell intelligens. Skärmlivet tenderar att separera oss i algoritmernas bubblor och AI är skapad utifrån idén att en viss sorts abstrakt intelligens hör till det bästa med människan.

## AI och kunskapsproduktion

Men vad händer när samhällen byggs runt en bild av intelligens som saknar kropp, sinnen, erfarenheter, omdöme och ansvar? Och vad blir kunskap när vi inte själva måste utföra kunskapsprocessen?

AI kan hjälpa oss, men kan också fylla offentligheten med syntetiskt innehåll, flytta makt till techbolagen och förstärka den diskriminering som finns i det material AI:n är tränad på. Liksom i miljöfrågorna är krisen redan här.

Båda dessa kriser påverkar, eller kommer att påverka, alla människor på jorden. Mer än så, de kommer att påverka allt liv på jorden. Det är stora rörelser i omlopp och som individ är det lätt att känna sig maktlös.

Det är lätt att bli fatalistisk och tänka att ”sådan är människan, inget att göra något åt”, men då glöms något viktigt. Människan är, liksom råttor och kackerlackor, en väldigt flexibel livsform. Vi kan vara människor på många olika sätt och vi förändrar ständigt vad det innebär att vara människa.

I en existentiell kris behöver denna förändringsrörelse gå fortare, och vi behöver som kollektiv stå med öppna ögon inför situationen vi själva skapat. Som individer är vi inkastade i den historiska situation vi råkat födas in i, men vi är inte maktlösa eller offer för en utveckling som redan är bestämd. Vi har makt, men inte all makt.

## Demokratin under press

Det är här den tredje krisen kommer in, den om hur vi organiserar oss. En kollektiv existentiell kris behöver vi möta just som kollektiv och inte bara som separata individer. Enstaka personer kan gå före och pröva olika sätt att leva, men det är bara som samhälle vi formar om vad det är att vara människa.

Men den existentiella krisen gör att vi kan förlora tilltron till själva demokratin och söka enkla svar och längtan efter någon som säger: detta är fienden, detta är folket, detta är vägen.

Därför är demokratin i dag under attack av totalitära krafter, liksom rättssamhället, och en regelbaserad världsordning är inte längre självklar. Det är mätbart hur demokratin i världen har fått kliva tillbaka de senaste tio åren. USA har fallit till sin lägsta nivå hittills i mätningen ”Democracy index” och räknas nu som en ”bristfällig demokrati”.

Den auktoritära lösningen på en existentiell kris är att slippa icke-vetandet, den demokratiska lösningen är att stå ut med det tillsammans och därifrån hitta nya vägar. Demokratin behöver utvecklas, inte avvecklas.

Demokratins kris är inte en fråga vid sidan av miljökriserna och AI-problematiken, den avgör hur vi kan möta dem.

## Demokratins infrastruktur

I en fungerande demokrati behövs platser där vi kan tänka och erfara tillsammans. Sverige har faktiskt en demokratins infrastruktur för detta, men som samhälle är vi dåliga på att förstå och använda den. Vi har ett system för folkbildning, kultur, föreningsliv och samfund som har en samhällsnytta och inte kan reduceras till platser för nöje eller kalkylerbar nytta.

De är platser som till skillnad från polariserande sociala medier erbjuder praktiker där människor tillsammans kan träna på vad det innebär att göra ett samhälle tillsammans, möta existentiella frågor och icke-vetande. Platser där vi kan mötas i förundran, få syn på vad som är viktigt och vilka ”vi” är.

Frågan om vilka ”vi” är, är kanske den allra viktigaste i dag. Individer hör alltid till kollektiv, men de har olika mycket makt och har deltagit i formandet av samhället i olika grad. ”Vi” drabbas olika mycket av kriserna där svaga grupper ofta blir ännu mer utsatta.

## Ett utvidgat vi-begrepp

Sverige är inte avskuret från omvärlden och människorna är inte avskurna från det övriga ekosystemet. Vi är kanske inte ens först och främst individer, eftersom individ betyder odelbar. Vi är kanske snarare ”divider”, varelser som delar förutsättningar och värld med andra människor, andra djur och andra kroppar.

Här finns ingen omedelbar motsättning mellan egoism och altruism. Jag mår inte bra om människorna omkring mig inte mår bra eller om inte ekosystemen omkring mig mår bra.

Världen skakar, men framtiden är ännu inte avgjord. Vi är formade av historien, av tekniken, av ekonomin och av de ekosystem vi länge behandlat som bakgrund. Men vi formar också tillbaka. Vi har inte all makt, men vi har makt nog att inte bli till passiva åskådare. Vi kan inte förändra världen ensamma, men tillsammans som samhälle kan vi fortfarande vrida världen. Frågan är om politiken vågar påminna oss om det.