När åldrandets värdighet möter vårdekonomin

I det ögonblick när ens egen förälder blir gammal inser man vad det verkligen betyder att åldras. Den person som alltid varit stark, självständig och full av liv förvandlas gradvis framför ens ögon. Min pappa, läkaren med den nötbruna blicken och dåliga vitsar som fick alla att skratta av ren utmattning. Han som alltid drack tjärsvart kaffe om morgnarna, aldrig slutade snusa och som vi bokstavligen fick hålla i ett järngrepp när han skulle hjälpa till med hushållsarbetet.

En gång i min ungdom övertalade jag honom att pierca min navel – en liten förmån med en läkare i familjen. Jag låg på köksbordet, skräckslagen, medan han ropade in grannungarna för att titta. Han tappade silverringen under köksskåpet och fnissade så mycket att hålet blev snett.

Också den människan blir gammal.

Även om vi skjuter tanken ifrån oss, kommer den stund när vi blir för gamla för att klara oss själva. Sveriges Radio gjorde nyligen en granskning av maten inom äldreomsorgen som visade hur matprisernas ökning lett till att lax, Bregott, grädde och söndagsstek försvunnit från menyn i många kommuner.

Visst är det ingen mänsklig rättighet att serveras lax – världen är full av torftiga middagsbord. Men i vårt välfärdssamhälle är grädde i såsen ett sätt att visa respekt. Och respekt är i sin tur ett redskap för att värna människovärdet.

Vari består egentligen människans värdighet? Är det i söndagssteken, i att få bära rena kläder eller i att slippa vara ensam?

Min pappa har drabbats av demens. Han bor kvar i sin lägenhet mitt i staden, men går vilse i sitt eget hem. Våra telefonsamtal blir alltmer osammanhängande – orden har blivit svåra för honom att finna. Han vandrar rastlöst från köksbänken till soffan, från soffan till gästrummet. Han öppnar skåpet över handfatet och letar efter något, men glömmer vad det var.

”Ska vi gå hem nu?” frågar han ibland, trots att han redan är hemma.

Filmen ”The Father” med Anthony Hopkins ger en skrämmande trovärdig bild av hur världen ter sig för en person med demens. En ständig mardröm där köket byter färg, lådor flyttar på sig och människor förvandlas till andra. För mannen i filmen är omvärlden inte bara förvirrande – han är också obotligt ensam i den. Misstänksamheten växer och världen krymper.

Så är det också för min pappa. Demensen skapar en outhärdlig ensamhet som bara förvärras av att lämnas ensam. Läkarna ser det, vi anhöriga ser det. Ett boende med personal och närvaro vore det bästa för honom. Men han får inget sådant, utan lämnas åt sig själv större delen av dygnet. Han går på promenader, tappar bort sig, ramlar, får åka ambulans och sys ihop. Gång på gång.

När en människa förlorar sina färdigheter måste trösten komma utifrån – genom samvaro, trygghet och omsorg. Men ordet omsorg, som har sina rötter i oro och omtanke, har reducerats till en ekonomisk post i kommunens Excel-ark. ”Vård och omsorg” nämns ofta tillsammans med nedskärningar i budgetförhandlingar.

Det är då kameran kommer på tal.

Min pappas mentala vårdbehov är stort. Men vad föreslår kommunen som lösning? Inte mänsklig närvaro, utan en övervakningskamera monterad i hemmet. Kamera har blivit ett etablerat sätt att ”vårda” ensamma människor idag. Kommunen kan då ha koll på om någon faller eller hamnar i farliga situationer utan att personal behöver vara på plats. Det sägs ”öka tryggheten” och möjliggöra längre hemmaboende.

Det sistnämnda är nyckelordet. Hemmaboende sparar pengar, och det är högsta prioritet. Först därefter kommer patientens välbefinnande.

Filosofen Jonna Bornemark uppmärksammade detta i boken ”Det omätbaras renässans” från 2018. Hon menar att vårdens hela syfte är just omsorg, men att man förlorar dess kärna när man jagar lönsamhet. Dagens sjukvårdsstruktur värderar främst det som kan mätas och räknas, medan det mellanmänskliga och det omätbara förbises.

Hemtjänsten gör vad den kan. Personalen arbetar stoiskt genom svåra situationer och tröstar även oss anhöriga när vi krisar. Men de har för många besök och för lite tid. I dokumentären ”Det omätbara” från 2024 följer Nils Petter Löfstedt personer som valt vårdyrken för att de vill hjälpa andra. De ser vad som får vårdtagarna att må bra, men kan inte erbjuda det. De har för många besök, för lite tid och klockar varje minut av sin arbetsdag. De hoppar över lunch, täcker upp för sjuka kollegor och springer mellan besöken. Många gråter för att de inte räcker till.

Kommunens handläggare hänvisar till socialtjänstlagen och framhåller att min pappa själv får välja var han vill bo – trots att han går vilse i sin egen lägenhet. Att inför honom behöva förklara hur illa hans vardag fungerar känns som ett övergrepp.

Till slut monteras kameran upp i vardagsrummet, med utsikt över hall och ytterdörr. Nu kan demensavdelningen iaktta honom på avstånd. De ser om han vandrar iväg och åt vilket håll. De ser matbordet och köket där han ibland öppnar kylskåpet och plockar ut ost och gurka. Det är rationellt och sparar pengar. Precis som margarin istället för Bregott.

Ibland vaknar han på natten och tror att han sitter på ett skenande tåg, rädd och förvirrad. Ibland är han arg och vill inte släppa in hemtjänsten. Men när de varma, professionella vårdgivarna kommer in och sätter på kaffe, hittar han snart tillbaka till sitt leende – tills han tappar bort det igen.

”Ska vi åka hem nu?” frågar han hjälplöst när jag hälsar på. ”Jag känner mig så ensam.”

Ett samhälles storhet kan mätas i hur det behandlar sina mest sårbara medborgare. Det handlar inte främst om att vi alla kommer att drabbas av ålderdom, utan om vår gemensamma moral. Och moral är ingen konstant – den är något vi upprätthåller tillsammans genom aktiva val och handlingar.