Josefine Runsteen är väl spenderade skattepengar

Josefine Runsteen och hennes ensemble bjöd på en unik musikalisk upplevelse under torsdagskvällen på anrika Fasching i Stockholm. I gränslandet mellan konstmusik och jazz skapade gruppen ett ljudlandskap som både utmanade och fängslade publiken.

Det är en kylig höstkväll när besökarna strömmar in i den välkända jazzklubben. Fasching har under sina drygt fem decennier som institution i Stockholms musikliv alltid varit en plats för musikalisk innovation, men kvällens konsert med Runsteen känns särskilt gränsöverskridande.

Runsteen, som har sin bakgrund inom den klassiska musiksfären med utbildning från Kungliga Musikhögskolan, har på senare år gjort sig känd för sitt arbete i gränslandet mellan olika genrer. Med sin ensemble, bestående av musiker med liknande breda referensramar, har hon skapat ett uttryck som känns både nyskapande och förankrat i traditionen.

När ljuset dämpas och musikerna intar scenen märks direkt en intensitet och ett fokus som är påtagligt. Runsteens kompositioner bygger på komplexa strukturer som ibland bryts upp av improviserade passager där musikerna får möjlighet att utforska klangerna och rytmerna på ett friare sätt.

Det som särskilt utmärker kvällens framträdande är Runsteens förmåga att väva samman element från den europeiska konstmusiktraditionen med jazzens improvisation och energi. De kammarmusikaliska partierna övergår sömlöst i mer rytmiska sekvenser där ensemblen visar prov på samspel av högsta klass.

Publikens reaktioner under kvällen skiftar mellan andäktig tystnad under de mer meditativa partierna till spontana utbrott av applåder efter särskilt intensiva passager. Det är tydligt att Runsteen lyckas nå fram även till lyssnare som kanske inte är bekanta med den mer experimentella delen av jazz- eller konstmusikscenen.

Fasching, som sedan 1977 varit en central plats för svensk jazz, fortsätter med bokningar som Runsteen att utmana och utveckla sin publik. I en tid när många kulturscener kämpar ekonomiskt är det glädjande att se hur denna institution fortsätter att vara relevant genom att presentera musik som befinner sig i framkant.

Runsteens senaste album, som släpptes tidigare i år, har fått positiv uppmärksamhet även internationellt, och kvällens konsert visar tydligt varför. Här finns en musikalisk vision som är både personlig och universell, något som blir allt mer sällsynt i en tid av algoritmstyrda musiklyssningsvanor.

Under ett särskilt minnesvärt parti i konsertens mitt skapar ensemblen en ljudbild som börjar i nästan ohörbart pianissimo för att gradvis byggas upp till en överväldigande klangmassa. Det är i sådana ögonblick man påminns om den oersättliga upplevelsen av att höra musik framföras live, där musikernas samspel och närvaro skapar en dimension som aldrig kan fångas i en inspelning.

Flera av musikerna i bandet har, liksom Runsteen, bakgrund i olika musikaliska världar. Det är kanske just denna mångfald av influenser som gör att musiken känns så levande och relevant. Här finns inslag av både nordisk folktradition och centraleuropeisk modernism, allt omtolkat genom en samtida lins.

Efter drygt nittio minuter avslutas konserten med ett stycke som kännetecknas av sitt rytmiska driv och sin melodiska klarhet – kanske en liten eftergift åt den mer traditionella jazzpubliken, men utförd med samma precision och intensitet som resten av programmet.

När applåderna till slut tystnar och publiken börjar röra sig mot utgången är stämningen uppsluppen. Flera besökare diskuterar ivrigt vad de just upplevt, och det är tydligt att Runsteens musik väckt tankar och känslor.

I en musikalisk värld som ofta dras mot ytterligheter – antingen det hyperkommersiella eller det extremt esoteriska – representerar Josefine Runsteen och hennes ensemble en välkommen mellanväg: musik som är intellektuellt stimulerande utan att förlora sin emotionella slagkraft, tekniskt imponerande utan att bli självändamål.

Det är just denna balans som gör kvällens upplevelse på Fasching till något särskilt, en påminnelse om musikens förmåga att överbrygga gränser och skapa nya rum för mänsklig erfarenhet.