Julia Ducournau – från provokativ debutant till prisbelönt filmregissör

För nästan tio år sedan träffade jag Julia Ducournau för första gången. Hon satt hipsterklädd längst fram i en mörk biosalong i Paris medan vi internationella filmkritiker blev tagna på sängen av hennes debutfilm ”Raw” (originaltitel ”Grave”). Filmen, en rå indieproduktion om en vegetarisk veterinärstudent som upptäcker kannibalistiska begär efter en brutal nollningsrit, blev ett tidigt tecken på den pågående upplösningen av gränsen mellan genrefilm och konstfilm.

Den franska regissören talade då insiktsfullt om sin förkärlek för att kombinera det groteska med det ultrarealistiska. Fyra år senare skulle hon stå på scenen i Cannes med en Guldpalm i handen för ”Titane”, där en våldsam kvinna blir gravid med en bil. En historisk prestation – hon blev bara den andra kvinnan någonsin, efter Jane Campion, att vinna filmvärldens mest prestigefyllda pris.

När jag träffar Ducournau på ett hotell vid Skeppsbron i Stockholm är hon inte helt bekväm med att förknippas med begreppet ”body horror”.

”Det är en genrebeteckning som präglas av våld, chockeffekter och äckel. Det känns begränsande. Jag är mer intresserad av det symboliska och existentiella i kroppens olika former av mutationer och transformationer – och vad de kan säga om att vara människa i dagens samhälle”, förklarar hon.

Hennes senaste film ”Alpha”, som nu har svensk biopremiär, fick ett betydligt svalare mottagande än ”Titane” när den visades i Cannes förra året. Vissa kritiker avfärdade den som ”kalkon”, medan andra uppskattade det visuellt experimentella dramat. Filmen handlar om trettonåriga Alpha som kommer hem med en blodig tatuering efter en fyllefest. Hennes mor, som är läkare, blir desperat då hon behandlar patienter med ett mystiskt aidsliknande virus som sprids via blod och förvandlar de sjuka till marmorstatyer.

Den blonda, amazonlika Ducournau verkar inte nedslagen över den blandade kritiken. Hon betonar att ”Alpha” är djupt personlig – ”Alpha är jag”, säger hon utan omsvep. Filmen är färgad av hennes algeriska rötter på moderns sida, med anknytning till den nomadiska berberkulturen.

”Precis som filmens huvudperson kunde jag inte kommunicera med mina morföräldrar, men jag präglades starkt av den vidskepelse, skam och sorg som fanns inneboende i släkten”, berättar regissören. Denna erfarenhet förkroppsligas i filmen genom Alphas utmärglade, sjuka och drogberoende morbror Amin, som mamman gömmer i hemmet.

Valet att använda sten som förvandlingstema handlar om döden och sorg, förklarar Ducournau.

”Jag har alltid fascinerats av mänsklig hud. Det är så intressant hur känslig den är för sår, ärr och sjukdomar, hur den märks av livet och hela tiden förändras med åren. ’Ömsa skinn’ är nog mitt favorituttryck för förändringar”, säger hon. ”Livet är för mig en pågående mutation som upphör först med döden. Marmorn blir i filmen en symbol för detta – ett tecken på att sorg varar livet ut och blir en del av den sörjandes identitet.”

Skådespelaren Tahar Rahims dramatiska viktnedgång för rollen som Amin har väckt uppmärksamhet. Ducournau berättar att rollen var specifikt skriven för honom, med en karaktär som skulle vara märkt av sin sjukdom.

”Vid ett tillfälle under förberedelserna såg jag hans nakna rygg med skulderbladen som stack ut. Det var som att se en fallen ängel, en vision som jag sedan använde i manuset”, säger hon. ”Förstås hade vi hjälp av läkare och dietister som övervakade viktnedgången, men det blev ändå dramatiskt eftersom han fortsatte att gå ner i vikt under inspelningen, vilket var skrämmande.”

Till skillnad från sina tidigare filmer, med minimal dialog, innehåller ”Alpha” betydligt mer samtal. ”Jag misstror ofta ord och tycker att de blir överflödiga och banala. Jag låter hellre mina rollfigurer göra något fysiskt, som att dansa, slåss eller kramas. ’Alpha’ var en utmaning eftersom den handlar så mycket om fördomar och beröringsskräck”, förklarar hon.

Under arbetet med filmen fick Ducournau en oväntad inspirationskälla i Edgar Allan Poes dikt ”En dröm inom en dröm”. Den drömska filmen utspelar sig under aidsepidemins mest turbulenta år, men befinner sig samtidigt i en alternativ verklighet.

”Det var spännande att använda poemet på samma sätt som jag brukar använda musik – som ett sätt att skapa stämningar och bygga såväl världar som karaktärer. Dikten handlar förstås om döden, men för mig handlar det också om trauma och om att försöka förstå minnen trots att de känns som om de rinner mellan fingrarna.”

Avslutningsvis sammanfattar Ducournau sin utveckling som filmskapare: ”En stor vinst för ’Alpha’ var att bli vän med orden. Det känns som jag fått nya verktyg i min regissörslåda nu.”