Kalena: Du kan höra av dig när du kollat på tv-serien

I kulisserna efter Trumps valseger återfinns trösten i fiktionens världar

Dagen efter Donald Trumps seger i presidentvalet låg min dotter nedbäddad i sitt rum, hörlurarna på och blicken koncentrerad på datorskärmen. Vilket avsnitt av ”Gilmore Girls” hon såg är omöjligt att veta, men klart är att trösten i att återvända till en välbekant tv-serie är odiskutabel. För henne representerar den idylliska småstaden Stars Hollow i Connecticut en tillflyktsort från verklighetens turbulens.

När människor diskuterar tv-seriernas värld i sociala medier nämns oftast moderna klassiker som ”The Wire”, ”Succession” och ”Sopranos”. I dessa samtal känner jag mig plötsligt åldrad. Min referensram omfattar den tid då ”Spanarna på Hill Street” ansågs vara höjdpunkten av televisuell konst med sin slitna amerikanska polisstation, plåtskåp, persienner och den ikoniska handkameran. ”Let’s be careful out there” – repliken som inledde varje avsnitt ekar fortfarande i minnet.

Vår bild av USA formas i hög grad genom fiktionens lins. Efter James van der Beeks bortgång aktualiserades ”Dawson’s Creek”, en serie som utspelar sig i Massachusetts men som för den invigde tydligt filmades i North Carolina. På samma sätt gav ”Lilla huset på prärien” från 70-talet intryck av att utspela sig på Mellanvästerns flacka landskap, medan inspelningarna faktiskt ägde rum i Kaliforniens kuperade terräng, långt från det landskap där verklighetens Laura Ingalls Wilder växte upp.

Förvånansvärt många av våra föreställningar om New York har skapats i Hollywoods studios, långt från den verkliga staden. ”Gilmore Girls” spelades exempelvis in i Burbank, Kalifornien, inte i någon charmig småstad i New England.

Men faktum att inspelningsplatserna inte överensstämmer med berättelsernas miljöer betyder inte att fiktionen är mindre värdefull. Den danska småstaden Korsbæk i den legendariska tv-serien ”Matador” existerade heller inte i verkligheten. Inspelningarna ägde rum på olika platser på Själland, och huvudgatan var inget annat än en kuliss. Trots detta kan fiktionen förmedla djupa sanningar om det mänskliga tillståndet.

Min dotter har rätt i att vissa av de bästa berättelserna utspelas i småstadsmiljöer. När jag var i hennes ålder fascinerades jag av ”Matadors” 24 avsnitt, som skildrar Danmark före och under andra världskriget. Seriens teman om motstånd, kompromisser och överlevnad känns märkligt aktuella i dagens politiska klimat.

Denna vårvintern har jag ofta återvänt till tankarna om ”Matador”. Under mina resor i Danmark inför landets val påmindes jag om seriens skildring av ett samhälle i förändring. På hotellrummet följde jag ”Den svenska länken”, en serie om svenska UD-tjänstemäns kamp för att rädda judarna i våra grannländer under Förintelsen – tematiskt besläktad med ”Matadors” skildring av moraliska val under historiskt avgörande tider.

Det finns något djupt mänskligt i hur vi söker oss till fiktionens världar när verkligheten blir överväldigande. Min dotters återvändande till Stars Hollow efter ett tumultartat presidentval speglar samma impuls som driver mig att reflektera över ”Matador” i tider av politisk osäkerhet.

Fiktionen erbjuder inte bara en flykt utan också ett sätt att bearbeta verkliga händelser genom berättelsens lins. När världen förändras i snabb takt, ger välbekanta berättelser en känsla av kontinuitet och sammanhang. De påminner oss om att historien rör sig i cykler, att människor alltid har navigerat genom svåra tider och moraliska dilemman.

I skärningspunkten mellan fiktion och verklighet finner vi kanske inte bara tröst utan också insikter som hjälper oss att förstå den värld vi lever i. Oavsett om kulisserna är autentiska eller inte, kan berättelserna nå en djupare sanning om den mänskliga erfarenheten.