Kalena: En annan gång började alla journalister gråta

Det norska public service-bolaget NRK:s sändningar kring kung Haralds bortgång har väckt både kritik och eftertanke. I satirprogrammet ”Humoretaten”, som sänts på NRK, driver manusförfattarna med de utdragna minnessändningarna – där experter under långa passager diskuterar detaljer utan egentligt nyhetsvärde. Ett klipp med ett barn på slottsbacken uttalandet ”kongen var snill” har därefter spridits viralt och blivit en symbol för den folkliga sorgen.

Kung Harald avled efter en tids sjukdom och har av många norrmän beskrivits som en samlande gestalt. Hans begravning i Akershus följdes av en omfattande mediesändning, där såväl reportrar som allmänhet gavs stort utrymme att formulera sorg och minnen. Sändningarna har lett till en bredare diskussion om hur medier hanterar nationella tragedier och dödsfall av offentliga personer – en fråga som engagerar såväl journalister som medieetiker.

För journalistkåren har frågan om känslomässig distans länge varit central. Under årens lopp har svenska och norska reportrar ställts inför en rad tunga händelser där yrkesrollen krävt återhållsamhet. Göran Perssons presskonferens i Rosenbad 2003, när han meddelade att utrikesminister Anna Lindh avlidit efter knivattacken på NK, är ett exempel där mediernas roll som informationsbärare vägdes mot det nationella chocktillståndet. Likaså minns många journalister bevakningen av tsunamikatastrofen i Thailand, skolskjutningen i Uvalde och andra tragedier där yrkesmässig distans ställts mot personlig beröring.

Att nationell sorg kan beskrivas som en föreställd gemenskap är en etablerad utgångspunkt inom forskning om nationalism. Begreppet innebär inte att samhörigheten är påhittad, utan att den bygger på en gemensam idé om ödesgemenskap – människor som aldrig mötts delar ändå erfarenheter och känslor genom symboler, ritualer och medier. Det är denna mekanism som gör att en statsöverhuvuds bortgång kan samla ett helt folk, även när relationen till den avlidne i praktiken är medierad på avstånd.

Ett tydligt exempel på mediernas roll i nationell sorg är Astrid Lindgrens begravning 2002. Under sändningen hade flera reportrar svårt att hålla tillbaka tårarna, särskilt när barnkören sjöng ”Alla ska sova för nu är det natt”. Händelsen har återkommande lyfts fram som ett tillfälle där yrkesmässig neutralitet gav vika för en kollektiv känsloyttring. Liknande scener har noterats vid andra stora begravningar, där medarbetare i direktsändning fått svårt att upprätthålla distansen till det de rapporterar om.

Frågan om hur medier bör förhålla sig till känslor i samband med dödsfall och nationella kriser är komplex. Å ena sidan kräver journalistiken ett kritiskt och analytiskt förhållningssätt; å andra sidan är förmågan att förmedla allvaret i en händelse beroende av att också känslorna får finnas med. I svenska och norska redaktioner pågår en löpande diskussion om var gränsen går – mellan att redovisa sorg och att låta känslorna ta över rapporteringen.

Den norska kungafamiljens närvaro i mediebilden har genom åren varit omfattande, och kung Harald kom att bli en centralgestalt för många norrmän. Hans sjukdomstid följdes noga, och beskedet om dödsfallet utlöste en sorgeperiod som engagerade stora delar av befolkningen. För NRK, som har ett särskilt ansvar för public service-sändningar vid nationella händelser, har kungens bortgång inneburit en prövning av hur man balanserar tradition, nyhetsvärde och publikens förväntningar.

När sorgeperioden nu klingar av återstår en diskussion om mediernas självbild och publika ansvar. Satiren i ”Humoretaten” kan i det sammanhanget läsas som en ventil – ett sätt att med humor bearbeta en händelse som förenat sorg med ett massivt mediepådrag. Samtidigt visar reaktionerna att frågan om hur vi minns och sörjer offentliga personer är allt annat än enkel, och att gränsen mellan reportage, ritual och känslouttryck fortsätter att vara en het potatis i nordiska medier.