Thåströms självvalda stålbad banade väg för solokarriären

I en ny bok av Sören ”Sulo” Karlsson hamnar ett av de mest omdiskuterade kapitlen i Joakim Thåströms karriär i centrum. ”Hundarnas sång. Peace, Love & Pitbulls och Thåströms 90-tal” ges ut på Norstedts och är författarens försök att förklara varför Thåström, efter framgångarna med Ebba Grön och Imperiet, valde att ta en helt annan musikalisk väg.

Karlsson är sedan tidigare känd som frontman i Diamond Dogs och har under senare år varit inblandad i memoarprojekt med Lill-Babs och Kikki Danielsson. Men den nya boken är ingen biografi. Karlsson beskriver den snarare som ett dokument över en artist som ville förnya sig, och vad han var beredd att offra på vägen. Samtidigt är utgångspunkten personlig. Han kallar Thåström för sin barndoms ledstjärna, vilket gör att boken också handlar om hur en hel generation musiklyssnare formats av Thåströms olika epoker.

Thåström slog igenom med punkbandet Ebba Grön och blev därefter en av Sveriges mest folkkära rockartister med Imperiet. Låtar som ”Märk hur vår skugga” gjorde honom till ett namn även utanför den snävare rockscenen. När han i början av nittiotalet startade Peace, Love & Pitbulls var steget därför långt. Bandet hämtade sin energi från industriella akter som Ministry, Front 242 och Nine Inch Nails. Det var långt från den svenska punk- och rocktraditionen, och många fans hade svårt att ta till sig det nya uttrycket.

Thåström har själv sagt att han tappade bort sig själv redan på sitt första soloalbum. Egentligen ville han då ha in fler industriella element, men det dröjde innan han hittade rätt sammanhang. Karlsson tecknar bilden av Peace, Love & Pitbulls som ett slags frigörelseprojekt. Projektet ska enligt honom inte ses som ett avbrott i Thåströms karriär, utan som en nödvändig kontinuitet. Han placerar bandet mellan soloalbumen ”Xplodera mig 2000” från 1991 och ”Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal” från 1999.

Först när Peace, Love & Pitbulls nådde sitt tredje album, det självbetitlade ”3”, hade Thåström enligt Karlsson hittat rätt form. Då var projektet redan på upphällningen. Att det tog slut just när det började fungera är en av de paradoxer som boken uppehåller sig vid. Karlsson vill också belysa vad han kallar det självvalda stålbadet. För Thåström handlade det inte bara om att byta sound, utan om att bryta med den bild som publiken hade av honom. Efter Imperiets framgångar fanns en tydlig förväntan på vad han skulle leverera. Karlsson menar att det kanske inte främst var musiken som provocerade, utan själva sveket mot idén om vem Thåström skulle vara.

Perioden präglades också av en flykt från Sverige. Thåström flyttade till Amsterdam och hade under flera år en turbulent relation med skådespelaren Amanda Ooms. Karlsson nämner att fotografen Nan Goldin porträtterade Ooms efter ett uppbrott, men några nya skvallerhistorier bjuder han inte på. Det som skildras är sådant som redan utspelats offentligt. Däremot kommer Thåström själv till tals när det gäller ledarskapet i banden. Han erkänner att han nog var något av en envåldshärskare. Albumtiteln ”Mannen som blev en gris” torde enligt Karlsson bära på en självkritisk självinsikt. Men slutsatserna om manligt svineri i skapandets namn lämnar han åt läsaren.

Boken innehåller inga tunga litterära analyser av Thåströms textvärld. Karlsson avstår från att jämföra honom med Odysseus eller andra mytiska gestalter. I stället citerar han några rader ur ”Från himlen sänt” på bokens sista sida: ”Sen så sjöng sirener / Å ni föll ner på knä / Å sen så sjöng ni med mig / Döva som ni e”. Därmed lämnas mytbildningen kring Thåström i stort sett intakt. Den som hoppas på en total avförtrollning av Sveriges kanske enda rockstjärna lär bli besviken.

Samtidigt ger ”Hundarnas sång” en bild av en artist som ständigt var på väg någon annanstans. Utan irrfärderna, skriver Karlsson, ingen storstilad hemkomst. För den som vill förstå varför Thåström överlevde både sina egna misstag och de kommersiella risker han tog är boken ett välkommet tillskott till den svenska musikhistorien. Den visar att Peace, Love & Pitbulls, trots sitt rykte som en parentes, hade en avgörande betydelse för det som kom senare.